Alldeles nyss för länge sedan

Allt har sin tid. Längtan har sin. Kärlek har sin. Glädjen har sin tid och sorgen har sin.

All tid kan inte räknas i minuter, timmar eller dagar. En del tid går helt enkelt bara snabbt. Den tiden kan springa iväg. Eller rusa. Ibland rinner tiden istället bort. Bara försvinner.

Tid kan också gå sakta. Den kan sega sig fram. Tyckas oändlig. Det händer till och med att tiden stannar. Den kan kännas som en evighet.

Man kan ha för mycket tid. Någon har all tid i världen. Andra har för lite. Då kan tiden vara knapp. En del har ingen tid alls. Eller åtminstone ingen tid över. Ibland är det redan för sent. Då har tiden gått ut. Fast den tar aldrig slut. Samma tid kan någon ha gott om som någon annan har ont om. Ändå kan det röra sig om lika många minuter. Samtidigt.

För tiden är inte alltid mätbar. Tid är beroende av den som upplever stunden. Och vad man fyller den med.

I torsdags var det precis ett år sedan Rut föddes. Det känns som alldeles nyss. Ändå har ärret på magen för länge sedan bleknat. Att föreställa sig livet före Rut är nästan omöjligt. Som i en annan tid. Så länge har hon funnits hos oss. Hon var en del av mig. Nu är hon en självklar del av vår familj. Men mest av allt är hon sin egen. En glad, envis, växande individ. Ett år gammal.

När jag i torsdags ikläddes sterila handskar på operationssalen var det något speciellt i luften. Precis ett år tidigare hade jag själv legat på bordet med tvättad mage. Då skulle mitt barn födas. Nu var min roll en annan. När jag lyfte kniven för att påbörja kejsarsnittet hade jag varit åter i tjänst på kvinnokliniken lika länge som jag varit patient föregående år. De senaste månaderna hade nu gått oerhört snabbt och varit präglade av arbete och familjebestyr. I patientsängen på sal 104 hade alla dagar varit lika. Där gick tiden långsamt.

När jag nu går rond på sal 104 sneglar jag på den slitna inredningen. De hudfärgade, skavda väggarna, draperiet och gardinerna är desamma. På något vis känns det ännu som mitt rum. Som om tiden stått still. Men nu ligger någon annan där. När vardagskarusellen snurrar kan jag ibland önska att dygnet hade extra timmar. Då kan jag längta tillbaka till stillsamheten. Inte till situationen eller platsen. Men till det lugna tempot. Och till möjligheten att tänka färdigt tankar.

Mitt i dessa funderingar förlöser jag en kvinna. Barnet börjar skrika redan innan jag helt lyft det ur livmodern. Lugn! Lugn, lilla vän! Det är din tid nu!

Äntligen hemma!

Hon föddes på en dag med många namn. Dagen före skärtorsdag. Dymmelonsdagen heter den visst. Askonsdagen menar somliga. Och romernas nationaldag. Den åttonde april.
Helt enligt planerna. Lite för tidigt. Och mycket efterlängtad. Rut.

Graviditeten blev aldrig fullgången, men kändes desto längre. Inte bara åtta månader med växande mage. Eller tre månader som inneliggande patient. Utan hela tre år lång. Längtan efter ett andra barn. Ett syskon. Det tog tid innan vi vågade tro på den här graviditeten. Vågade känna. Glädjas.

Upprepade missfall och ofrivillig barnlöshet är vanligt. Jag vet ju det. Jag jobbar med det. Arbetet och insikterna har både stöttat och försvårat. Att diagnosticera missfall. På sig själv. Att höra abortsökande säga ”Jag FÖRSTÅR inte hur jag kan bli gravid så lätt!” Att stötta andra som får missfall. Utan att gråta själv. Att förlösa andra kvinnor. Att sterilisera andra kvinnor. Att göra två abortoperationer, skynda iväg för provtagning på sig själv, sedan tillbaka till ytterligare en abortoperation. Att få frågan ”Är du inte sugen på nummer två?” när nummer ett är mellan två och tre år. Inte fyra.

Den slutliga färden mellan avdelningen och operationssalen gick däremot snabbt. Ändå hade vi inte bråttom. Jag hade tur som klarat mig länge utan blödningar. Kejsarsnittet kunde ske under lugna former. Liggande på vänster sida rullades jag fram med ännu hel mage. Bekanta korridorer ur ett annorlunda perspektiv. Utanför operationsavdelningen läste jag ett läkarnamn på väggen invid ett arbetsrum. Mitt avstädade skrivbord. Mitt namn.

Operationen gick bra. Jag var trygg i vana kollegers händer. Strax hördes barnskrik. Den femtonde Hogmarkaren lyftes ut. Pigg och vaken. Precis lagom stor för drygt 36 graviditetsveckor. 47cm, 2580g. Hon kunde hålla blodsockret, men inte riktigt värmen. Förstod att suga, men orkade inte länge. Antog en påskgul hudfärg, men behövde inte sola bort det lätt förhöjda gulsotsvärdet.

Vi kämpade några dagar på BB. Jag försökte att inte tänka på hemgång, men insåg att jag ändå trodde det var dags att åka hem. Istället blev det barnkliniken. Extra mat direkt till magen genom slang i näsan. När sonden kommit på plats var Rut än mer lik storasyster. Jag fick samma sängplats som då. När jag pumpat den första flaskan bröstmjölk och skulle märka den med datum insåg jag att det var vår bröllopsdag. Mats var hemma med en sjuk Märta. Vi kunde inte ses. Märta ringde på min avstängda mobiltelefon. Jag hörde först senare hennes röst på telefonsvararen. Hon hade vänt sig till pappa och konstaterat: ”Mamma är inte hemma”. Mamman som flyttat till lasarettet.

När jag såg hur trött Rut var förstod också jag att vi behövde vänta lite till. Och när jag återsåg mammor som försvunnit från kvinnokliniken månader tidigare efter alltför korta graviditeter blev jag åter påmind. Om att min väntan var det bästa som kunde ha hänt.

Nu är vi hemma på permission. Sköter matningen i soffan. Senast jag var här låg snön i meterhöga drivor. Märta byggde en snögubbe och åkte pulka på tomten. Nu blommar krokusar och buskarnas knoppar är stora. Men de har inte slagit ut. Gatan är ännu inte sopad. Och en tunn remsa snö ligger kvar i det skuggiga hörnet. Precis lagom mycket vår. Det känns som om jag varit borta på en lång resa. En resa jag inte valt att göra. Som om jag varit långt, långt borta. Ändå ser jag sjukhuset från köksfönstret. Och jag är lycklig. Precis så lycklig som jag inte vågat hoppas att jag skulle bli. Just precis så.

När jag tänker på mitt andra första snitt slår det mig att det jag brukar informera patienter om verkar stämma. Hur ryggbedövningen gör att man inte upplever smärtan, men att man känner att kroppen kränger på bordet. Att barnet brukar komma ut snabbt, men att det tar längre tid att sy ihop. Att man kan må illa och behöva kräkas. Och att man, om man har tur, kan ha barnet en stund vid sitt bröst.

Men mest av allt kommer jag att minnas operatörens ord alldeles innan:
– Hej Sara! Igår kväll läste jag ”En ruvhönas betraktelser”. Det är över nu.

Älskade Rut

– Men det handlar ju bara om några dagar! Sedan får ni åka hem!
Medan andra samlades runt påsklammet hade barnläkaren ännu inte fått lunch. De nyfödda som skulle undersökas mitt under storhelgen var många. En mors besvikelse över en så pass kortvarig inläggning på nyföddhetsavdelningen var kanske ytterligare ett irritationsmoment. Hon skulle bara veta, tänkte jag. Och gav upp.

I min famn sover den lilla hopkurade varelsen Rut. Sex dagar gammal. Den saffransfärgade bröstmjölken rinner rakt ner i magen genom slangen i näsan.
Vi har mellanlandat på barnklinikens nyföddhetsavdelning. Samlar krafter inför hemgång. En sjuksköterska stannar till framför oss. Tittar ner.
– Hon ser ju ut som en liten korv!
Jag ler.

Jag är inte längre uppkopplad. Har ingen dator. Ingen möjlighet att ens ha mobiltelefonen på. Hur det här kommit till förstår jag inte alls.

En riktigare bild av vår efterlängtade flicka får ni därför när vi kommit hem. Det ska inte dröja länge nu. Älskade Rut.

Pausunderhållning

Ambjörn och Märta - blivande riksspelemän?

Foto och förhoppningsfull nyckelharpsbyggare: Esbjörn Hogmark

Snart ett minne blott

Informationsflödet är oändligt. Cyberrymden sväljer allt. Man kan inte öppna en tidning eller se ett TV-program utan att bli hänvisad till en fortsättning. På hemsidor. Bloggar. Chattar. Och man kan vara tillgänglig överallt. Till och med runt patientsängen finns ett trådlöst nätverk. Det tar aldrig slut.

När jag var barn skrev jag dagbok. Med penna. Den lilla boken med hårda pärmar förseglades med hänglås. Placerades längst in på djupet av en skrivbordslåda. Under något annat. Den boken var helig. Hemlig. Min.

Idag publiceras de innersta tankarna på nätet. Till allmän beskådan. Var går gränsen mellan privat och offentligt? När är man mogen att veta sitt eget bästa? När man är fjorton år? När hormonerna vaknar. Och när förebilderna är kändisar till följd av osmakligt beteende och rubriker som slutar på -chock?

Internet fanns inte under mina tidiga skolår. Det mest spännande var Kamratposten. Och Heta linjen. Ungefär. Vi lyssnade på LP-skivor. Gjorde egna kassettband med radioinspelningar, blandband som gavs bort i present. Olaglig fildelning? I mitt barndomshem fanns ingen videoapparat. Ingen fjärrkontroll till TV1 och TV2. Vi hade inte mikrovågsugn. Och inte mobiltelefon. Men pappa hade en lådformad biltelefon. Och vi hade faktiskt en dator. Jag och brorsan var hejare på programmering. Och spel utan våldsinslag.

Jag står med en fot i det gamla och en i det nya. Jag har Nationalencyklopedin i bokhyllan. Är snabb på tangenterna efter maskinskrivning i skolan. Min tanke flödar bättre på papper. Jag mejlar gärna, men uppskattar en vacker handstil. Har haft brevvänner på exotiska platser. Väntat i veckor på svar. Jag använder mobilen till samtal och SMS. Stänger av den vid tillfälle. Gillar tidningar som prasslar. Har knappt läst en blogg. Och när jag anser mig mogen att skriva en är det redan ute. Det är annat som gäller. Twittrande i mikrobloggar. Korta fraser med tät uppdatering. Ännu hetare är nanobloggen. Ett enda tankeväckande ord. Sedan? ”Ö”? Eller ”:-)”? Kanske är vi på väg att inse att vi inte hinner. Skriva, läsa, reflektera. Men ingen sätter ner foten.

Den här bloggen är snart till ända. När jag reser mig ur sängen. Återupptar det vanliga. Med nya insikter. Ett annat fokus.

Med ett nytt liv på min arm. Och en lite mindre mage.

Hurra! Vecka 36+0 idag!

En långliggares faser:

1. Skönt-att-slippa-sökaren-fasen
Diagnos placenta previa. Sjukskrivning efter ”patient’s delay”. Lättnad efter månader av trötthet, illamående och oförändrad arbetstakt. Tänker: ”Tur att jag inte förblödde i skidspåret”.

2. Vila-hemma-fasen
En långtidssjukskriven, prestationsfixerad person med svåra duktighetskomplex. Och bristande sjukdomsinsikt: ”Snart kan jag väl ändå ta en promenad”.

3. Nu-är-det-kört-fasen
Större blödning vid 26 graviditetsveckor. In med blåljus. Fasta, dropp, snittberedskap, ligga still. Plötslig insikt om allvaret. Om risker. ”Tack för att jag och mitt barn lever”.

4. Gråta-för-att-jag-inte-får-komma-hem-fasen
Går till toalett och matsal. Rullstol. Inser att väntan blir lång. Kroppsligt förfall. Ser mitt bostadsområde från matsalsfönstret. ”Det här hade jag inte tänkt mig”.

5. Starta-en-blogg-fasen
Fördriver dagarna. Filmer, tidningar, böcker. Dator, telefon, radio, TV. Besök. Stickar. Virkar. Ligger raklång med blodtrycksfall. Biter på naglarna. Fotoalbum. ”Vill ni komma på syjunta i mitt nya hem?”.

6. Räkna-upp-fasen
Graviditetsvecka 27-28-29-30-31-32-33-34. Riskerna med att föda för tidigt minskar. Oron likaså. Blödningsrisken ökar med den växande magen. Andra patienter kommer och går. Snyftningar från rummen intill. ”Där har jag redan varit”.

7. Räkna-ner-fasen
Graviditetsvecka 34-35-36. Släpper tanken på att rymma under en permission. Börjar tro att det kan hålla sig till den åttonde april. Blir allt mindre sur när någon utbrister ”Nu är det inte lång tid kvar!”.

8. Förberedelse-inför-nästa-omställnings-fasen
Väntan ÄR snart över. Det är nu det börjar. Operation, spädbarn, amning, tvåbarnsmor. "Tänk om man kunde lagra sömn?”.

9. Förlossningsfasen
I övermorgon. Senast. ”En fördel med plötslig blödning vore att jag inte skulle hinna tänka så mycket innan”.

10. Äntligen-får-vi-åka-hem-fasen
Barnläkarna säger att man ska räkna med att stanna till beräknat förlossningsdatum (tredje maj). Men jag är nog inte alltför optimistisk när jag hoppas att utskrivningen blir tidigare än så. Som Märta säger: ”Det är som det är och det blir som det blir”.

Så kommer jag att ha tillbringat nästan tre månader på min arbetsplats.

Slutspurt

– Är det inte lite väl sent att börja med fotoalbum?
Barnmorskan tittar in för att säga god natt.

Jag förklarar hur det är. Att jag alltid springer snabbast sista kilometern. Slutet är nära. Orken finns kvar. Dålig planering, alldeles säkert.

Kanske borde jag ägna de få sista dagarna åt vila och meditation. Ligga i ett tyst rum och känna hur andetagen får magen att höja sig. Sänka sig. Uppleva hur barnet spjärnar i det trånga utrymmet. Vågrörelser under tröjan.

Men stunden är perfekt för fotoalbum. Stressnivån lagom. Kreativiteten närs. Den extra sängen täckt av organiserad röra. Radion i bakgrunden. Inget som stör. Ett skapande.

Strax före midnatt går jag ut till barnmorskan. Överlämnar ett foto.
– Det här kan du behålla! Titta så stolt du ser ut! Du hade just förlöst mig. Det är snart fem år sedan nu.