Äntligen hemma!

Hon föddes på en dag med många namn. Dagen före skärtorsdag. Dymmelonsdagen heter den visst. Askonsdagen menar somliga. Och romernas nationaldag. Den åttonde april.
Helt enligt planerna. Lite för tidigt. Och mycket efterlängtad. Rut.

Graviditeten blev aldrig fullgången, men kändes desto längre. Inte bara åtta månader med växande mage. Eller tre månader som inneliggande patient. Utan hela tre år lång. Längtan efter ett andra barn. Ett syskon. Det tog tid innan vi vågade tro på den här graviditeten. Vågade känna. Glädjas.

Upprepade missfall och ofrivillig barnlöshet är vanligt. Jag vet ju det. Jag jobbar med det. Arbetet och insikterna har både stöttat och försvårat. Att diagnosticera missfall. På sig själv. Att höra abortsökande säga ”Jag FÖRSTÅR inte hur jag kan bli gravid så lätt!” Att stötta andra som får missfall. Utan att gråta själv. Att förlösa andra kvinnor. Att sterilisera andra kvinnor. Att göra två abortoperationer, skynda iväg för provtagning på sig själv, sedan tillbaka till ytterligare en abortoperation. Att få frågan ”Är du inte sugen på nummer två?” när nummer ett är mellan två och tre år. Inte fyra.

Den slutliga färden mellan avdelningen och operationssalen gick däremot snabbt. Ändå hade vi inte bråttom. Jag hade tur som klarat mig länge utan blödningar. Kejsarsnittet kunde ske under lugna former. Liggande på vänster sida rullades jag fram med ännu hel mage. Bekanta korridorer ur ett annorlunda perspektiv. Utanför operationsavdelningen läste jag ett läkarnamn på väggen invid ett arbetsrum. Mitt avstädade skrivbord. Mitt namn.

Operationen gick bra. Jag var trygg i vana kollegers händer. Strax hördes barnskrik. Den femtonde Hogmarkaren lyftes ut. Pigg och vaken. Precis lagom stor för drygt 36 graviditetsveckor. 47cm, 2580g. Hon kunde hålla blodsockret, men inte riktigt värmen. Förstod att suga, men orkade inte länge. Antog en påskgul hudfärg, men behövde inte sola bort det lätt förhöjda gulsotsvärdet.

Vi kämpade några dagar på BB. Jag försökte att inte tänka på hemgång, men insåg att jag ändå trodde det var dags att åka hem. Istället blev det barnkliniken. Extra mat direkt till magen genom slang i näsan. När sonden kommit på plats var Rut än mer lik storasyster. Jag fick samma sängplats som då. När jag pumpat den första flaskan bröstmjölk och skulle märka den med datum insåg jag att det var vår bröllopsdag. Mats var hemma med en sjuk Märta. Vi kunde inte ses. Märta ringde på min avstängda mobiltelefon. Jag hörde först senare hennes röst på telefonsvararen. Hon hade vänt sig till pappa och konstaterat: ”Mamma är inte hemma”. Mamman som flyttat till lasarettet.

När jag såg hur trött Rut var förstod också jag att vi behövde vänta lite till. Och när jag återsåg mammor som försvunnit från kvinnokliniken månader tidigare efter alltför korta graviditeter blev jag åter påmind. Om att min väntan var det bästa som kunde ha hänt.

Nu är vi hemma på permission. Sköter matningen i soffan. Senast jag var här låg snön i meterhöga drivor. Märta byggde en snögubbe och åkte pulka på tomten. Nu blommar krokusar och buskarnas knoppar är stora. Men de har inte slagit ut. Gatan är ännu inte sopad. Och en tunn remsa snö ligger kvar i det skuggiga hörnet. Precis lagom mycket vår. Det känns som om jag varit borta på en lång resa. En resa jag inte valt att göra. Som om jag varit långt, långt borta. Ändå ser jag sjukhuset från köksfönstret. Och jag är lycklig. Precis så lycklig som jag inte vågat hoppas att jag skulle bli. Just precis så.

När jag tänker på mitt andra första snitt slår det mig att det jag brukar informera patienter om verkar stämma. Hur ryggbedövningen gör att man inte upplever smärtan, men att man känner att kroppen kränger på bordet. Att barnet brukar komma ut snabbt, men att det tar längre tid att sy ihop. Att man kan må illa och behöva kräkas. Och att man, om man har tur, kan ha barnet en stund vid sitt bröst.

Men mest av allt kommer jag att minnas operatörens ord alldeles innan:
– Hej Sara! Igår kväll läste jag ”En ruvhönas betraktelser”. Det är över nu.

Älskade Rut

– Men det handlar ju bara om några dagar! Sedan får ni åka hem!
Medan andra samlades runt påsklammet hade barnläkaren ännu inte fått lunch. De nyfödda som skulle undersökas mitt under storhelgen var många. En mors besvikelse över en så pass kortvarig inläggning på nyföddhetsavdelningen var kanske ytterligare ett irritationsmoment. Hon skulle bara veta, tänkte jag. Och gav upp.

I min famn sover den lilla hopkurade varelsen Rut. Sex dagar gammal. Den saffransfärgade bröstmjölken rinner rakt ner i magen genom slangen i näsan.
Vi har mellanlandat på barnklinikens nyföddhetsavdelning. Samlar krafter inför hemgång. En sjuksköterska stannar till framför oss. Tittar ner.
– Hon ser ju ut som en liten korv!
Jag ler.

Jag är inte längre uppkopplad. Har ingen dator. Ingen möjlighet att ens ha mobiltelefonen på. Hur det här kommit till förstår jag inte alls.

En riktigare bild av vår efterlängtade flicka får ni därför när vi kommit hem. Det ska inte dröja länge nu. Älskade Rut.

Pausunderhållning

Ambjörn och Märta - blivande riksspelemän?

Foto och förhoppningsfull nyckelharpsbyggare: Esbjörn Hogmark

Snart ett minne blott

Informationsflödet är oändligt. Cyberrymden sväljer allt. Man kan inte öppna en tidning eller se ett TV-program utan att bli hänvisad till en fortsättning. På hemsidor. Bloggar. Chattar. Och man kan vara tillgänglig överallt. Till och med runt patientsängen finns ett trådlöst nätverk. Det tar aldrig slut.

När jag var barn skrev jag dagbok. Med penna. Den lilla boken med hårda pärmar förseglades med hänglås. Placerades längst in på djupet av en skrivbordslåda. Under något annat. Den boken var helig. Hemlig. Min.

Idag publiceras de innersta tankarna på nätet. Till allmän beskådan. Var går gränsen mellan privat och offentligt? När är man mogen att veta sitt eget bästa? När man är fjorton år? När hormonerna vaknar. Och när förebilderna är kändisar till följd av osmakligt beteende och rubriker som slutar på -chock?

Internet fanns inte under mina tidiga skolår. Det mest spännande var Kamratposten. Och Heta linjen. Ungefär. Vi lyssnade på LP-skivor. Gjorde egna kassettband med radioinspelningar, blandband som gavs bort i present. Olaglig fildelning? I mitt barndomshem fanns ingen videoapparat. Ingen fjärrkontroll till TV1 och TV2. Vi hade inte mikrovågsugn. Och inte mobiltelefon. Men pappa hade en lådformad biltelefon. Och vi hade faktiskt en dator. Jag och brorsan var hejare på programmering. Och spel utan våldsinslag.

Jag står med en fot i det gamla och en i det nya. Jag har Nationalencyklopedin i bokhyllan. Är snabb på tangenterna efter maskinskrivning i skolan. Min tanke flödar bättre på papper. Jag mejlar gärna, men uppskattar en vacker handstil. Har haft brevvänner på exotiska platser. Väntat i veckor på svar. Jag använder mobilen till samtal och SMS. Stänger av den vid tillfälle. Gillar tidningar som prasslar. Har knappt läst en blogg. Och när jag anser mig mogen att skriva en är det redan ute. Det är annat som gäller. Twittrande i mikrobloggar. Korta fraser med tät uppdatering. Ännu hetare är nanobloggen. Ett enda tankeväckande ord. Sedan? ”Ö”? Eller ”:-)”? Kanske är vi på väg att inse att vi inte hinner. Skriva, läsa, reflektera. Men ingen sätter ner foten.

Den här bloggen är snart till ända. När jag reser mig ur sängen. Återupptar det vanliga. Med nya insikter. Ett annat fokus.

Med ett nytt liv på min arm. Och en lite mindre mage.

Hurra! Vecka 36+0 idag!

En långliggares faser:

1. Skönt-att-slippa-sökaren-fasen
Diagnos placenta previa. Sjukskrivning efter ”patient’s delay”. Lättnad efter månader av trötthet, illamående och oförändrad arbetstakt. Tänker: ”Tur att jag inte förblödde i skidspåret”.

2. Vila-hemma-fasen
En långtidssjukskriven, prestationsfixerad person med svåra duktighetskomplex. Och bristande sjukdomsinsikt: ”Snart kan jag väl ändå ta en promenad”.

3. Nu-är-det-kört-fasen
Större blödning vid 26 graviditetsveckor. In med blåljus. Fasta, dropp, snittberedskap, ligga still. Plötslig insikt om allvaret. Om risker. ”Tack för att jag och mitt barn lever”.

4. Gråta-för-att-jag-inte-får-komma-hem-fasen
Går till toalett och matsal. Rullstol. Inser att väntan blir lång. Kroppsligt förfall. Ser mitt bostadsområde från matsalsfönstret. ”Det här hade jag inte tänkt mig”.

5. Starta-en-blogg-fasen
Fördriver dagarna. Filmer, tidningar, böcker. Dator, telefon, radio, TV. Besök. Stickar. Virkar. Ligger raklång med blodtrycksfall. Biter på naglarna. Fotoalbum. ”Vill ni komma på syjunta i mitt nya hem?”.

6. Räkna-upp-fasen
Graviditetsvecka 27-28-29-30-31-32-33-34. Riskerna med att föda för tidigt minskar. Oron likaså. Blödningsrisken ökar med den växande magen. Andra patienter kommer och går. Snyftningar från rummen intill. ”Där har jag redan varit”.

7. Räkna-ner-fasen
Graviditetsvecka 34-35-36. Släpper tanken på att rymma under en permission. Börjar tro att det kan hålla sig till den åttonde april. Blir allt mindre sur när någon utbrister ”Nu är det inte lång tid kvar!”.

8. Förberedelse-inför-nästa-omställnings-fasen
Väntan ÄR snart över. Det är nu det börjar. Operation, spädbarn, amning, tvåbarnsmor. "Tänk om man kunde lagra sömn?”.

9. Förlossningsfasen
I övermorgon. Senast. ”En fördel med plötslig blödning vore att jag inte skulle hinna tänka så mycket innan”.

10. Äntligen-får-vi-åka-hem-fasen
Barnläkarna säger att man ska räkna med att stanna till beräknat förlossningsdatum (tredje maj). Men jag är nog inte alltför optimistisk när jag hoppas att utskrivningen blir tidigare än så. Som Märta säger: ”Det är som det är och det blir som det blir”.

Så kommer jag att ha tillbringat nästan tre månader på min arbetsplats.

Slutspurt

– Är det inte lite väl sent att börja med fotoalbum?
Barnmorskan tittar in för att säga god natt.

Jag förklarar hur det är. Att jag alltid springer snabbast sista kilometern. Slutet är nära. Orken finns kvar. Dålig planering, alldeles säkert.

Kanske borde jag ägna de få sista dagarna åt vila och meditation. Ligga i ett tyst rum och känna hur andetagen får magen att höja sig. Sänka sig. Uppleva hur barnet spjärnar i det trånga utrymmet. Vågrörelser under tröjan.

Men stunden är perfekt för fotoalbum. Stressnivån lagom. Kreativiteten närs. Den extra sängen täckt av organiserad röra. Radion i bakgrunden. Inget som stör. Ett skapande.

Strax före midnatt går jag ut till barnmorskan. Överlämnar ett foto.
– Det här kan du behålla! Titta så stolt du ser ut! Du hade just förlöst mig. Det är snart fem år sedan nu.

Märtas visdomsord 4

– Varför får bara pappa vara med när bäbisen kommer ut? Var ska jag vara då?

– Det är MIN bäbis! Dumma mamma!

– Mmmm… det är skönt med pappor!

– Min mamma! Det är så MYSIGT att sova här! Kul att du är här! (på lasarettet)

– Jag är bara min. Jag tycker om mig själv. Jag är världsmästare!

– Vi har köpt apelsiner från Spanien. Men sharonfrukterna var från ett land som är på isen.

– Nu ska jag sjunga om honom: Brrrack Obama, Brrrrack Obama, Brrr-ack-O-BAMA!

– Det är som det är och det blir som det blir.

Helande strålar

Somliga gravida berättar om ett sug efter specifika födoämnen. Ett intensivt habegär. De skulle ge vad som helst. Och det är bråttom.
En del menar att detta är kroppens signal om någon brist i födan, ett uppdämt behov av ett särskilt ämne. Ett vitamin. Ett mineral?
Eftersom jag inte vet mig om att ha denna speciella förmåga, får jag istället lita till mina medicinska baskunskaper. Leva som jag lär. Jag har kunnat fördriva en del tid genom att äta och bete mig på ett visst sätt.

Så äter jag till exempel kalk till frukost, men järn och C-vitamin till lunch. Och svart kaffe där emellan (det suget kan ingen koffeinist missta sig på). Men mjölken och köttet blandar jag inte, för kalkinnehållet försämrar upptaget av järn.

En del av tiden ägnar jag åt förebyggande av blodpropp. Graviditet och stillaliggande ökar risken för detta, som jag alls inte vill ha. Jag använder stödstrumpor, pumpar med fötterna och gör tåhävningar emellanåt.

Så kom en nyhet för några dagar sedan. Ett nytt rön? Kvinnor som inte solar skulle ha större risk att drabbas av blodpropp. Solstrålarnas D-vitaminhöjande effekt behövs.
Gravid. Stillaliggande. Inomhus. Självklart!
Till sist något jag känt på mig som bekräftas av vetenskapen: längtan ut i vårsolen.

När jag sitter i rullstolen parkerad mot en varm södervägg och tittar på den första nyckelpigan känner jag hur det kommer till mig. Ett begär. Ett måste. Så tydligt. Tveklöst.
Kan det vara en signal på B-vitaminbehov? Eller kanske underskott på vätska? För inte är det väl min brist på karaktär som är så uppenbar?

Jag skulle nämligen ge en hel del. Bara någon serverade mig en stor, skummande, iskall öl.

En annorlunda fredag

Jag vill ju gärna påstå att jag inte är vidskeplig. Men utropet "TYPISKT!" far ofta genom mitt huvud. Kanske är det samma sak.

Det var alldeles nyss. Jag hade avslutat min frukost och skulle gå genom den raka korridoren tillbaka till mitt andra hem. "Måtte jag bara inte möta alla kolleger under deras språngmarsch från röntgenronden" tänkte jag och tog sats. Tre steg kvar till räddningen och jag ser hur handtaget trycks ner utifrån trapphuset framför mig. "TYPISKT!".

– Gomorron!
– Gomorron!
– Gomorron!
– Hej, hej!
– God dag!
– Gomorron!
– Gomorron!
– Hej!
– Gomorron!
– Gomorron!
– Gomorron!

Kändes inte alls så dumt det där. Ganska trevligt till och med. Sista fredagen som oförlöst!

Försökte mig på en djup bugning för de vitklädda.
Magen var i vägen.

Den inre resan

Det är spännande att upptäcka exotiska platser. Få upp ögonen för andra sätt att leva. Lära känna nya kulturer, smaker, dofter. Bli uppmärksam på orättvisor. Tacksam för det man har. Att resa.

Det går att resa utan koldioxidutsläpp. Utan större kroppslig ansträngning. Utan jetlag och solskyddskräm. Packning och biljett. Men man bör kunna läsa eller lyssna. Och ha tid. En bok ger dig allt det. Den inre resan.

Anita Nairs bok ”Kvinnor på ett tåg” förflyttade mig till Indien. Jag befann mig på en tågresa. I en kupé tillsammans med andra kvinnor. De delgav mig sina livsöden. Så annorlunda mot mitt. Kemiläraren Margaret beskriver sina kolleger utifrån olika kemiska substanser. Sedan är det makens tur. Rektorn. En vacker beskrivning, fylld av hat:

”Och så var det han. Ebenezer Paulraj. Bitande. Svidande. Färglös. Oljig. Kompakt. Sur. Explosiv. Fallenhet för det extrema. I stånd att svepa ut allt som var vatten, flytande och levande. Stark nog att förbränna närapå allt organiskt material – trä, papper, socker, drömmar. Koncentrerad svavelsyra. H2SO4. Hydrogensulfat. Kung över kemikalierna. Vitriololja.”

Samma kväll som jag läst ut boken visades ett inslag på nyheterna om misshandel av kvinnor i Bangalore. Deras misstag skulle ha varit att klä sig västerländskt. I jeans och t-shirt. Jag kände starkt med dessa kvinnor. Som om jag just varit där.

Ändå hade stegen varit få. Endast till toalett och matsal.

Ett kängurubarn?

Kängurumetoden går ut på att för tidigt födda barn vårdas hud mot hud hos föräldrarna. Närkontakten kan ersätta en kuvös. Forskning visar att barnet blir mindre stressat. Får färre andningsuppehåll. Håller värmen bra. Föräldrarna blir mer delaktiga, kan lättare knyta an. Och amningen underlättas.

Kanske lurades någon av bilden att tro att vår väntan är över? Så är nu inte fallet. Men det vore inte heller osannolikt. Vid den här tiden i graviditeten med Märta berättade jag för Mats att vattnet hade gått. Åtminstone trodde jag det.
– Va? Blev svaret via en telefonledning från Uppsala.

Två dygn senare föddes en blåfärgad, pigg flicka. Till förvånade förstagångsföräldrar, som hunnit återförenas i hemstaden. Men inte funderat färdigt på namn. Lätt prematur rullades flickan ner till nyföddhetsavdelningen. Efter att ha skålat i rosa bubbelsaft placerades mamman på fyrsal på BB (eller kallas det sjusal när man delar med tre andra mammor och deras skära grisar). Pappan fick åka hem.

Märta kom att vårdas två veckor på barnkliniken. Hon kunde andas själv. Var en bjässe jämfört med rumskamraterna. Men hon var inte tillräckligt färdig för att orka hålla värmen och blodsockret. Klarade inte att suga, fick matas med sond. Solade solarium efter att ha färgats gul.

– Åk hem och sov ni! sa personalen. Vi tar hand om henne. Får vi förresten ge henne napp? Passa på att vila! Gå på bio!

Vi som inte hade en aning om hur man håller ett spädbarn gjorde precis så. När jag minns den känsla som för mig alltid kommer att vara förknippad med filmen ”Så som i himmelen” tänker jag att det är bra att även detta lasarett numera tillämpar kängurumetoden. Sedan två månader tillbaka.

Fast OK. Jag är rättså nyfiken på ”Män som hatar kvinnor”.