Informationsflödet är oändligt. Cyberrymden sväljer allt. Man kan inte öppna en tidning eller se ett TV-program utan att bli hänvisad till en fortsättning. På hemsidor. Bloggar. Chattar. Och man kan vara tillgänglig överallt. Till och med runt patientsängen finns ett trådlöst nätverk. Det tar aldrig slut.
När jag var barn skrev jag dagbok. Med penna. Den lilla boken med hårda pärmar förseglades med hänglås. Placerades längst in på djupet av en skrivbordslåda. Under något annat. Den boken var helig. Hemlig. Min.
Idag publiceras de innersta tankarna på nätet. Till allmän beskådan. Var går gränsen mellan privat och offentligt? När är man mogen att veta sitt eget bästa? När man är fjorton år? När hormonerna vaknar. Och när förebilderna är kändisar till följd av osmakligt beteende och rubriker som slutar på -chock?
Internet fanns inte under mina tidiga skolår. Det mest spännande var Kamratposten. Och Heta linjen. Ungefär. Vi lyssnade på LP-skivor. Gjorde egna kassettband med radioinspelningar, blandband som gavs bort i present. Olaglig fildelning? I mitt barndomshem fanns ingen videoapparat. Ingen fjärrkontroll till TV1 och TV2. Vi hade inte mikrovågsugn. Och inte mobiltelefon. Men pappa hade en lådformad biltelefon. Och vi hade faktiskt en dator. Jag och brorsan var hejare på programmering. Och spel utan våldsinslag.
Jag står med en fot i det gamla och en i det nya. Jag har Nationalencyklopedin i bokhyllan. Är snabb på tangenterna efter maskinskrivning i skolan. Min tanke flödar bättre på papper. Jag mejlar gärna, men uppskattar en vacker handstil. Har haft brevvänner på exotiska platser. Väntat i veckor på svar. Jag använder mobilen till samtal och SMS. Stänger av den vid tillfälle. Gillar tidningar som prasslar. Har knappt läst en blogg. Och när jag anser mig mogen att skriva en är det redan ute. Det är annat som gäller. Twittrande i mikrobloggar. Korta fraser med tät uppdatering. Ännu hetare är nanobloggen. Ett enda tankeväckande ord. Sedan? ”Ö”? Eller ”:-)”? Kanske är vi på väg att inse att vi inte hinner. Skriva, läsa, reflektera. Men ingen sätter ner foten.
Den här bloggen är snart till ända. När jag reser mig ur sängen. Återupptar det vanliga. Med nya insikter. Ett annat fokus.
Med ett nytt liv på min arm. Och en lite mindre mage.
När jag var barn skrev jag dagbok. Med penna. Den lilla boken med hårda pärmar förseglades med hänglås. Placerades längst in på djupet av en skrivbordslåda. Under något annat. Den boken var helig. Hemlig. Min.
Idag publiceras de innersta tankarna på nätet. Till allmän beskådan. Var går gränsen mellan privat och offentligt? När är man mogen att veta sitt eget bästa? När man är fjorton år? När hormonerna vaknar. Och när förebilderna är kändisar till följd av osmakligt beteende och rubriker som slutar på -chock?
Internet fanns inte under mina tidiga skolår. Det mest spännande var Kamratposten. Och Heta linjen. Ungefär. Vi lyssnade på LP-skivor. Gjorde egna kassettband med radioinspelningar, blandband som gavs bort i present. Olaglig fildelning? I mitt barndomshem fanns ingen videoapparat. Ingen fjärrkontroll till TV1 och TV2. Vi hade inte mikrovågsugn. Och inte mobiltelefon. Men pappa hade en lådformad biltelefon. Och vi hade faktiskt en dator. Jag och brorsan var hejare på programmering. Och spel utan våldsinslag.
Jag står med en fot i det gamla och en i det nya. Jag har Nationalencyklopedin i bokhyllan. Är snabb på tangenterna efter maskinskrivning i skolan. Min tanke flödar bättre på papper. Jag mejlar gärna, men uppskattar en vacker handstil. Har haft brevvänner på exotiska platser. Väntat i veckor på svar. Jag använder mobilen till samtal och SMS. Stänger av den vid tillfälle. Gillar tidningar som prasslar. Har knappt läst en blogg. Och när jag anser mig mogen att skriva en är det redan ute. Det är annat som gäller. Twittrande i mikrobloggar. Korta fraser med tät uppdatering. Ännu hetare är nanobloggen. Ett enda tankeväckande ord. Sedan? ”Ö”? Eller ”:-)”? Kanske är vi på väg att inse att vi inte hinner. Skriva, läsa, reflektera. Men ingen sätter ner foten.
Den här bloggen är snart till ända. När jag reser mig ur sängen. Återupptar det vanliga. Med nya insikter. Ett annat fokus.
Med ett nytt liv på min arm. Och en lite mindre mage.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar