Barackernas tid

Den här kvinnokliniken byggdes på 50-talet. Den är sliten. Omodern. Dåligt ventilerad. Behoven idag ser annorlunda ut. Hela huset ska rivas. Det nya ska stå på samma plats. Under tiden ska arbetet ske i tillfälliga lokaler och baracker. Under flera års tid. Allt har skjutits upp under många år. Hur bedriva vård i baracker? Nu finns ingen återvändo.

Kollegerna kommer förbi och pratar med entusiasm om det nya bygget. De har engagerats i olika kommittéer. Hur ska den nya arbetsplatsen se ut? Vi som ska jobba här i alla år, nu har vi vår chans! De har så mycket att göra, hinner knappt klämma in de extra möten som krävs.

Jag är trött. En lättnad att slippa det hektiska jobbet. Jag tänker: kanske man skulle bli hemmafru trots allt. Kommer jag någonsin att längta tillbaka till jobbet? Till de här väggarna?

Plötsligt låter det mycket bra med baracker.

Riv! Riv! Riv!

Skynda dig vår!

Om jag hade varit hemma nu. Om jag så hade kunnat ta en kort promenad. Då skulle jag ha gått till blomsteraffären och frågat om de redan fått in kvistar av knoppande forsythia. Jag hade ställt knippet för sextio kronor ovanpå pianot och sett de små gula blommorna slå ut. På bar kvist.

Djuriskt gravid

Det kom två vykort till avdelningen. Båda föreställer samma sak: en ko.
Jag undrar. Blir man mer djurlik som gravid?

En ko med svällande juver. Ett råmande hondjur. En mjölkproducent? Ett idisslande kreatur. Äta-kräkas-äta-kräkas-äta-kräkas-äta. Varför inte en flodhäst? Man kan känna sig så. En smidig gasell är man i varje fall inte. Man äter som en häst. Blir en köttlysten lejonhona. Ryter i gör man gärna. Flyter ut likt en padda med knottrig, grönbrun hy. Samlar fett i bulliga kroppsdelar, antar vaggande passgång. En kamel? Elefantens ödematösa stolpar till ben. Babianens högröda ansiktsfärg (eller var det apans bakdel?). En påpälsad buffel på het savann – varmt, svettigt. Grisaktigt grymtande av nästäppa. Krokodiltårar vid minsta motgång. En sengångares rörelsemönster. En fårskalle, helt klart.

Fick man välja skulle man kanske vara en känguru. Smart att bära ungen i en påse. Eller varför inte en pingvinmamma. Att få simma ut i friskt saltvatten medan pappan ruvar kvar.

Efter att ha ylat som en varg genom förlossningen (eller tjutit som en vrålapa) får man den nyfödda lagd till sin grodbuk. Tänk att få lyfta sitt eget barn med armar prydda av gäddhäng. Efter amningsskolan kanske man hellre vore en sugga. Bara att lägga omkull sig så kommer de små rusande. Maten är serverad! Inga plastiga amningsnappar, ingen bh med märklig knäppning, ingen amningströja från boob. Och inte behöver man pumpa ur för att stressa iväg till någon stulen timmes barnfri aktivitet. Nöjd i sin svinstia. Och nöjd borde man vara, för snart har man bara taxöron kvar.

Tja. Det bästa är nog ändå att vara ruvhöna.

Men någon hönsmamma vet jag inte om jag blir.

En dokusåpa?

Tänk dig att du måste tillbringa dag och natt på jobbet i kanske tre månader. Utan att jobba. När du tittar ut genom fönstret ser du en annan del av byggnaden. Huset går i vinkel. Du ser ingången. Kollegerna som skyndar in på morgonen och ut framåt kvällen. Du stannar kvar. Om du tittar ut genom ett annat fönster och sträcker lite på nacken kan du en klar dag se nästan ända hem. Du får inte åka dit. Om du ska ta dig någon annanstans än till toaletten eller matrummet får du be någon skjutsa dig i rullstol. Du har inget val.

Det är inte synd om dig. Du mår bra. Har inte ont. Är inte särskilt orolig. Människorna runtom dig är omtänksamma. Du litar på dem. Du har sysselsättning. Kan kommunicera via telefon och internet. Du kan ta emot besök. All inclusive. Du väntar på den finaste belöningen. Tvivlar inte på att den kommer. Och när den väl kommer har du redan glömt hur lång väntan var.

Bättre än en dokusåpa!

Mona och nålarna

Jag har smärtor av foglossning i bäckenet. Jag hade till och med besvär redan innan jag blev gravid. Överrörliga leder. Muskler som spänner emot. Det är värst att sitta och ligga. Det är det jag gör nu. Sitter. Eller ligger.

Någon sa att om man tror på akupunktur så har man 30% större chans att det ska fungera. Placeboeffekten. Skulle det finnas punkter på ytterörat som representerar varje del av min kropp? Som kan påverkas genom nålstick? Ryggen, benen, tarmen, lever, njurar, mjälte, ”det allmänna välbefinnandet” (var i kroppen sitter det?)?

Mona har nålarna. Hon sticker fjorton stycken i mina öron. Ja. Det gör ont. Jag svettas om händer och fötter. Blir rosig om kinderna. Smärtan i höften lättar. Liksom finns inte där längre. Jag vill helst inte erkänna det. Vilken fysiologisk process skulle ligga bakom? Är det inte emot den medicinska vetenskapen?

Jag tror inte alls på det där. Så de måste ha en otroligt bra effekt.

Mona och nålarna.

Märtas visdomsord 2

En lördag morgon när dörren till mitt rum rycktes upp:
- Godis! Här kommer jag!

- Jag önskar att det var måndag-lördag, måndag-lördag, måndag-lördag…

- Jag kan allt! Jag vet allt! Jag är bäst! Jag är starkast! Jag visste redan hur det såg ut på ett lasarett innan jag kom hit.

- Titta nu när jag hoppar upp själv! Mamma kan inte lyfta mig. Men pappa är stark.

- På söndag ska jag åka till MORMOR! Jag vill åka till mormor NU!

- Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Så länge har du varit på lasarettet.

Nu är Märta en nöjd tjej på sportlov hos mormor.

Hurra! Vecka 30+0 idag!

Barnläkaren spände ögonen i oss. Lugn. Allvarlig. Märta otålig i min famn.

-Ett barn som föds före vecka 30 behöver någon sorts andningshjälpmedel. Det får man räkna med. Inte nödvändigtvis respirator, men kanske CPAP.

Det hade varit lugnt med blödningar några dagar. Nu kände vi allvaret igen. Varje dag som går är viktig. 30 veckor har känts som en milstolpe. Nu är vi där.

Redan!

Tänker på dig ofta nu

På dagen ett halvår sedan bilolyckan. Så oerhört orättvist. Otroligt oförutsägbart. Obegripligt. Ooo o o o.

I en dröm härom natten ditt eldiga engagemang i en het middagsdiskussion. Bara så. Som du var. Anna.

Jag beundrade dig. Du kände mig. Kunde lyfta. Kunde sänka. Systerkärlek? Tänker på dig ofta nu. Saknar dig, min vän.

Följer du bloggen?

Batteriladdare

Nu kan jag ligga här en månad till. Eller två.

Idag för ett år sedan

- Idag för ett år sedan kom du hem efter att ha åkt fyra mil skidor på Lugnet. 

Jag mindes backarna, solen, gubbarnas stakning, blåbärssoppan, det svårvallade föret.

Mats för dagbok sedan urminnes tider. Varje kväll några få ord om det som varit. På raderna ovanför står vad vi hade för oss samma dag året och åren innan. 

Idag hejar jag på svägerskan som kämpar tillsammans med 1000-tals andra starka kvinnor. Tre mil i tätt snöfall. I mödrars spår. 

Och vet ni varifrån jag hejar? Hemifrån!

Några timmars permission. Första gången på en månad.

Om ett år kommer jag kanske att påminnas om hur härligt det var att göra ingenting alls idag. Hemma.

Trevlig resa till fjällen då!

Jaså, stuga i Lofsdalen, mycket snö där?
Menar du att skidskolan blir så dyr i Idre, men oj!
Blir det bräda eller carving i Trysil då?
Jo, men klart att ni ändå åker till min stuga i Sälen, utan mig.
Nähä, det var inte så jobbigt med telemark trots allt?
Ta gärna vår skidpulka till Funäsdalen, den står bara där!

Är det så dags att toppa formen inför Vasaloppet nu?
Aha, helpensionat i Grövelsjön, lyxigt värre!
Gå på tur, är det inte lite långsamt det?
Hur uttalas egentligen det där… Argentière?

Bitter? Jag?

Äsch.

Jag ska få ett sjukgymnastprogram för att hålla trycket om morgnarna. Faktiskt.

Vilken dag vill du ha?

– Vilken dag vill du ha? Barnmorskan bläddrar i en kalender med blanka sidor. Ingen annan är inplanerad så långt fram.
– Du kan ju inte bara ligga här och ligga. Jag ger dig en dag att se fram emot!
Ett slutmål. En början. Jag blir gråtfärdig.
– Här är du 37 veckor. 12 april, blir det bra?

12 april. Vår bröllopsdag. En mulen vårdag i Gamla Uppsala för sex år sedan. Anna och Robin kör oss till kyrkan i sin champagnefärgade Saab. Några extra varv i rondellen för att inte komma före gästerna. Tygtaket i bilen hänger ner över baksätet och snuddar vid bröllopsfrisyren – centimeterkort blond snagg. En ensam gerbera i handen. Ett paraply ifall att. Mats i nyansat skägg och blå sammetskostym. Mina guldskor, ett reafynd från Nilssons, blir brunfläckiga när vi kliver ur i dikesrenen. Vem bryr sig?

– Nej, förresten, det är ju påskdagen.
På helgerna görs inga planerade kejsarsnitt, endast akuta operationer.
– Åttonde april? Hur låter det?

Jag tillbaka i nuet. Åttonde april låter som en bra dag. Mycket bra, faktiskt. Drygt 36 graviditetsveckor. Chansen att vistelsen på barnsjukhuset inte ska bli lång är stor. Om det håller sig så länge utan större blödning får man vara glad.

Dagen före skärtorsdag. Dagen då en påskkyckling ska kläckas?

En underläkares vardag

Kl.08.00 Arbetsdagen börjar med läkarnas morgonmöte. Innan har jag cyklat ett par kilometer med hjälm i vinterväglag via dagmamman, flexat in, bytt om, knäppt på sökaren och kollat schemat på rummet fem trappor upp. Är en minut försenad, eftersom läkare är otåliga och som längst kan vänta till 07.59 med jourrapporten. Nattens begivenheter på huset: operationer, akuta gynfall, komplicerade förlossningar, kanske en ”previa” som blött? Inte mycket sömn.

Därefter uppdelning enligt gynekologi eller förlossning/mödravård. På mitt schema det senare. Några raska steg i trappan till rapporten om förlossningspatienterna. Egentligen är det bara primärjour och bakjour som lyssnar på barnmorskestudentens nervösa redogörelse inför en stor vitklädd skara som i övrigt endast tänker: KAFFE.

Morgonkaffe med pratstund hinns oftast med ifall man inte just då blir sökt från sal 14: Välkommen till dagens planerade kejsarsnitt!

Kl.09.00 Efter kaffetår eller operation rondas avdelning 37. Gravida patienter med för tidiga sammandragningar, havandeskapsförgiftning, högt blodtryck, ont i magen och just nu en långliggande placenta previa.

Sedan följer antingen arbete på förlossningen eller mödravårdsmottagning. Undersökning av avdelningens patienter kläms in när tillfälle ges. Om det ges.

12.00 Lunch på sjukhusrestaurang, personalmatrum eller förlossningen. Husman, medhavd matlåda eller fem stycken vårrullar med sötsur sås (på respektive plats).

Eftermiddagen ser ut som förmiddagen. Kanske lite mer bråttom och man inser att man borde ha börjat kl.07.58.

16.00 Rapport till kollega som reder ut allt vi andra undrat när vi gått hem.

16.45 Flexar ut lite för sent och förbannar att jag fortfarande inte lagat cykellyset.

Prisar makens val av jobb som passar barnomsorgstid.

En långliggares vardag

Kl.07.30 Vaknar till the Verves ”Bitter Sweet Symphony” på mobilen. Ibland betydligt tidigare av en dörr som slår, en klocka som ringer, ett glatt personalskratt eller dagens blogginlägg som föds.

Barnmorskan lyssnar på fosterljuden, barnets hjärtslag i moderlivet.

Om det är måndag måste jag komma ihåg att kissa i en mugg. Urinsticka, blodtryck, vikt. Veckans höjdpunkt! Var fjärde dag kontrolleras blodvärde och bastest, ifall jag skulle behöva en blodtransfusion. I övrigt alla dagar lika, inga undersökningar förutom tillväxtkontroll med ultraljud med två veckors mellanrum.

Kl.08.00 Motionsrunda till matsalen, hämtar frukostbrickan.

Kl.09.00 Rond. Som mest överläkare, underläkare, läkarkandidat eller AT-läkare, barnmorska, kanske en barnmorskestudent, undersköterska. ”Är det lugnt? Bra, då har det gått en dag till. Du stannar ju här”. Jag kallas ”den mest snabbrondade patienten”.

Kl.09-11.30 Fria patientaktiviteter. Välsignar datorn. Stänger av Morgon-TV. Duschar, bäddar, klär mig, skiljer på dag och natt i sängen. Läser, stickar, pratar.

Ibland får jag besök. En kollega som smitit iväg för en pratstund. En föräldraledig vän på promenad? Emellanåt mer långväga gäster, som Rolf-Göran Åström, som tagit den här bilden på mig. Berättelser om världen utanför. Jag blir glad.

Kl.11.30 Motionsrunda till matsalen, hämtar lunchbrickan. Förundras över antalet varianter på korv.

Kl.12.30-16.30 Fria patientaktiviteter

Kl.16.30 Motionsrunda till matsalen, hämtar middagsbrickan. Ibland kommer Mats och Märta och äter med mig. Sedan bråttom hem till barnläggningstid. Önskar jag kunde följa med när Märta vinkar och säger ”Jag vill vara med min mamma”.

Kl. 19.30 Motionsrunda till matsalen, dricker te ur mugg hemifrån.

Kl.21.30 Kvällspersonalen tittar in. Jag, skittrött. Orkar inte se någon film.

Ännu en dag som långliggare har gått. Barnet rör sig i magen. En påminnelse om varför och jag känner tacksamhet.

Hurra! Vecka 29+0 idag!

Denna fullfjädrade filosof skulle enligt growingpeople likna den som rör sig i min mage nu vid 29 fulla graviditetsveckor. En fantastiskt osannolik bild. Men visst blir man glad?

Vårdguiden jämför barnets längd med en skollinjal. Sympatiskt nog har de också förslag på vad pappan kan ägna sig åt under denna del av graviditeten:

"Barnet
Nu börjar det verkligen likna en riktig liten bebis. Pojkar väger ofta lite mer än flickor. Barnet växer och frodas. Nu är den ungefär lika lång som en vanlig skollinjal, men olika barn är olika långa redan nu. Vikt 1 400 gram.

/.../

Pappa/partner
Har du börjat boa än? Boande innebär att hemmet och rutinerna iordningställs och ses över inför den nya familjemedlemmens ankomst. Ni kanske köper barnvagn, skötbord, vagga och spjälsäng. Tänk på att vissa barnvagnsmodeller måste beställas i god tid. Var ska skötbordet stå? Vilken barnvagn har fått bäst i test? Måste vi ha en ny barnvagn? Vagga kanske ni inte behöver och spjälsängen kan ni kanske vänta med.
Boandet innebär också att ni organiserar hemmet på andra sätt. Lagar trasiga möbler. Flyttar eller renoverar. Städar i källaren. Målar om och tapetserar. Syr gardiner och vårdar kläder. Bygger ut och renoverar. Allt för att skapa ett välkomnande hem. Gör en lista på vad ni vill ska göras men ställ inte allt för höga krav på er själva."

Tur att man varit med en gång tidigare. Annars hade man eventuellt kunnat känna ett litet styng av stress. Hur mycket vårt barn väger får vi ett hum om senare i veckan vid ultraljudskontrollen. Jag tippar på mindre än 1400 gram, särskilt som det inte riktigt nådde upp till genomsnittet vid förra mätningen. Men man är ju inte direkt någon baddare själv.

Mats, hur går det med gardinerna?

Förspilld manskraft

Sju gapande mansmunnar i matrummets soffa. Blåstirrande på en apparat. Inte ett ord yttras. Luften vibrerar. Frun eller flickvännen sitter antagligen i amningsrummet. Funderar över hur mycket den nyfödda egentligen fick i sig. Finner nya vänner i fåtöljen bredvid. Någon att dela den väntande ledigheten med? Skidvintersport på BB.

Jag tar fram nystanet med fina färger, det som hoppade på mig utan förvarning i en garnaffär. Tänker ibland att handarbete är förspilld kvinnokraft. Skulle jag inte kunna köpa den där halsduken på HM för 39,90 istället för att ägna tid och minst den dubbla summan åt stickning?

Hur mycket manskraft slösas det då inte med under alpina VM? Med chipspåsen tillräckligt nära för att slippa resa sig upp? Möjligen en rörelse när någon imponerar genom rutan. Svordomar och stön åt klantskallar som kör ur. En klunk öl som tröst i soffan. Handsvetten lackar.

Vintersolen skiner bländande in genom fönstret. Jag drar inte ner persiennerna. Snön gnistrar. Det är på gränsen till för kallt. Om jag var du hade jag redan varit på väg ut i skidspåret eller kanske till en sjö med tjock, plogad is.

Men jag har TV på rummet. Jag repar upp hela stickningen och börjar om från början. Maskorna blev kanske aningen för små. Måste jag gå ända ut till matrummet för att fylla på kaffe? Svaret är nej. Jag kan ringa på klockan så gör personalen ansträngningen. Eventuellt kan de ju också skjutsa mig i rullstol. En våt vintersportsdröm.

När Helena Jonsson tar guld i skidskytte-VM fäller jag en tår. Heja Sverige!

Finaste hjärtat mitt

Jag vaknar tillsammans med Mats och Märta. Första gången på flera veckor. De har övernattat för att hålla mig sällskap. De somnade båda tidigt. Redan innan den nyanlända kvällspersonalen försynt gläntat på dörren. Väntan är anspänning för oss alla.

Jag låg länge och lyssnade på deras lugna, lite förkylda andhämtning.

En till i familjen var vaken. Jag kände rörelserna.

Mytomspunnet

Lill-Babs har just blivit intervjuad i morgonsoffan. Programledaren avslutar samtalet med ett käckt ”Lycka till!”, som han sedan skyndar sig att ta tillbaka.
-Du får önska lycka till, säger Lill-Babs. Men jag får inte säga tack.

Jag lägger ofta nycklarna på bordet och tar gärna en omväg för att gå under en stege. Jag älskar att berätta hur gott jag sovit när det varit fullmåne. Alltid retar det någon.
Det finns massor av spännande skrock och myter om graviditet! När vi väntade Märta var en kollega övertygad om att det skulle bli en pojke. Kollegan brukade aldrig ha fel. Man såg det ju tydligt på magens form. Till min stora glädje hade hon det. Fel. Inte för att jag hellre ville att det skulle bli en flicka, men på något vis är det härligt att slå hål på myter.

Om magen inte syns bakifrån blir det en pojke. Om magen är bred och plufsig blir det en flicka. En flicka stjäl nämligen moderns skönhet. Acne, illamående, kräkningar, sug efter fett och sött – en flicka.
Att man skulle bli fumlig och få ”gröt i hjärnan” som gravid är något som många gärna påstår. Enligt den vetenskapliga tidskriften Aftonbladet menar forskare att detta kan förklaras med sömnbrist och förväntanseffekt. Man är inte så dum som man tror.

Och jag som tyckte det var skönt att ha något att skylla på när jag började tappa ultraljudsstaven mitt under vaginala ultraljudsundersökningar på gynmottagningen. Hoppsan, där flög den!

Det här blir en bra dag!

Fredag den 13:e.

En stor ynnest

Det är en stor ynnest att få vara förälder. Svårigheter att fullfölja en graviditet och att över huvud taget åstadkomma en sådan är vanligt. Tyvärr är något man sällan pratar om öppet, som om det är något att skämmas över, något man själv kunde rå för och styra. Det kan påverka mycket i ens vardag, nästan allt. Uttrycket ”skaffa barn” kan upplevas som en käftsmäll. Så enkelt.

Jag har förstått det inte minst genom mitt arbete, men också genom personliga erfarenheter. Någon dag kanske jag berättar om den krokiga vägen till ett blivande syskon. Idag tycker jag att ni ska läsa Marcus Birros krönika om hur han och Jonna äntligen fick hålla sin Milo Santino Totti Birro efter flera års berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan.

Tusen möjligheter

Om jag ligger still i två månader till så ökar chansen till ett friskt barn. Det är nu jag har tid att göra allt det där jag annars aldrig hinner. Allt jag skulle ha klämt in om dygnet så bara hade några få extra minuter.

Sticka något av alla garn jag impulsköpt senaste året pga den vackra färgen eller härliga känslan av att hålla i dem? Rensa, redigera, sortera och skriva ut digitala foton sedan fem år tillbaka? Klippa, klistra, pyssla, texta, rita i prydliga fotoalbum? Kanske i det där vita med barnvagnen på, om Märtas första år.

Ta hit, sortera och organisera alla oordnade pappershögar hemifrån. Rensa pärmar. Skapa ordning och struktur i min och familjens tillvaro.

Läsa facklitteratur, vältra mig i tjocka romaner, plöja deckare, bläddra i blaskor, uppmärksamma varje ord i dagstidningen. Läsa manualer? Följa oändliga TV-serier. Se nyhetsprogram. Pricka av minst en DVD-film per dag. Bli mer allmänbildad. Hänga med. Slänga mig med senaste nytt från kändisvärlden. Engagera mig i världens orättvisor. Lära mig ett nytt språk? Se brorsans timslånga fiskefilmer och ge intressanta kommentarer.

Skriva till vänner jag ofta tänker på men alltför sällan hör av mig till. Komma ihåg födelsedagar. Ge komplimanger. Ringa min 89-åriga, ouppkopplade mormor och ta del av den stora klokskapen från livet vid Höga kusten.
Rita en ny tatuering. Lyssna på ljudböcker. Lyssna på tarmen. Göra egna smycken. Rensa mejlen. Börja blogga.

Vakna utvilad varje morgon. Varva ner.

Koppla av.

Bara två månader kvar.

Märtas visdomsord

-Mamma, jag har en lös tand! (strålar i telefonen). Det är för att jag ska bli storasyster!

-Bäbisen vet inte om jag är en storasyster eller storebror.

-Om det blir en lillasyster ska den heta Lina. Om det blir en lillebror ska den heta Erik.

-När magen är så där stor är man redan storasyster.

-Jag vill inte ha mer snö! När blir det vår?

-Nu måste jag rita fint. Man får inte slarva när man är storasyster.

-Mamma, varför kan du inte komma hem? Pappa är ju doktor. Han har grejer.

Din lilla rackare

Är det du som fått mig att kräkas, att känna underliga lukter, att stupa i säng klockan åtta, att frossa i kött och citrus, att sätta nålar i öronen, att blöda och alldeles tappa andan?

Är det du som får mig att gråta och längta hem till vardagstjafs?

Jag älskar dig.

Hurra! Vecka 28+0 idag!

Det vågade jag inte hoppas på för två veckor sedan när jag rullade in liggande på bår med en grov kanyl i höger armveck.

Fantastisk vinter utanför fönstret. Det har varit mulet och snöat två decimeter i helgen. Nu strålar solen mot den blixtrande, vita snön. Alla har bråttom ut i de nypreparerade skidspåren. Friluftsnördar. Själv ska jag fira med att låta någon köra mig ut en stund för en rejäl D-vitaminkick!

V.28 enligt alltombarn.se:
”Fostrets hjärna växer och börjar formas i sina karakteristiska veck. Håret på huvudet blir längre. Kroppen, som börjar bli rund av det underhudsfett som lagrats, är täckt av ett tunt, fjunigt hår. Vikten är omkring 1,1 kilo, längden cirka 35 centimeter.
Du som kvinna kan ha gått upp mellan drygt 7 och 11 kilo eller mer i vikt. Bara moderkakan väger 400 gram.”

Inte så dumt. Man hittar allt på internet. Glöm inte en stor nypa salt.

Nu ligger du kvar där du ligger!

Omväxling

Det kom ett SMS:
”Kära svärdotter! Vi tänker mycket på dig och hoppas att du ligger absolut still och bara ruvar på din skatt. Tappa inte modet! Vicka försiktigt på tårna om du behöver omväxling. Hälsn fr Gun.”

Alla ni som är övertygade om att jag gömt ett hemmagym under filten kan andas ut nu. Jag vilar.

Det stämmer att jag är en rastlös person. Jag cyklar och promenerar gärna. Tar trapporna hellre än hissen. Jag har aldrig åkt taxi i min hemstad. Får anmärkningar på besiktningen för att bilen stått still. Jag springer halvmaraton trots muskelkrämpor, blir skyhög på endorfiner. Påbörjade utbildning till jympaledare när graviditetsillamåendet satte in. Och startnumret till Tjejvasans tävlingsklass om två veckor har jag ännu inte sålt.

Men jag gör inga situps i sängen. Inga armhävningar på duschstången. Jag tar inga språngmarscher i korridoren. Utövar ingen vattenjympa i badkaret. Kör ingen trappträning i smyg. Inte step-up på toaletten. Inga lyft med liten sjukhusstol. Jag har inte gömt någon pilatesboll i garderoben. Inga hantlar i stövlarna. Inget gummiband i nattduksbordet. Ingen motionscykel bakom gardinen.

Jag kommer igen. Allra senast till Tjejmilen i augusti. Gärna i form av en barnvagnspromenad, långsamt strosande i samtalstempo. Utan tidtagning i sista startled.

Dags att vicka försiktigt på tårna? Som omväxling.

Det är lugnt

God natt mina kolleger som vakar på huset tills vintersolen smyger upp bakom trädtopparna. God natt narkosjouren, du kommer inte att larmas. Sov gott nyföddhetsjouren, härifrån intet att rapportera. Förlossningsjouren, kära kollega, du kan ägna dig åt annat i natt.

Märta - stora tjejen

Märta 4,5 år tävlar. Först, störst, bäst, snabbast, vackrast. Hon är inte mycket för att kramas och har inte tålamod att sitta still längre stunder. Hon är lika usel förlorare som sina jämnåriga kamrater. Dagmamman har strukit ett ord ur svenska språket. ”Först” finns inte längre. Det är bara så.

–Jag vet att mamma kommer hem i vår, säger Märta. Vår är det när snön har smält.
Märta besöker gärna avdelningen. Här delar hon ut långa kraaaamar och pussarna tar aldrig slut. Hon ligger still tätt intill, klappar på magen, viskar till bäbisen. Hon visar tålmodigt hur man lägger svåra pussel. Pekar ut rätt brickor i memory-spelet. Den trötta, okoncentrerade mamman ska inte bli lottlös. När hon märker att det hjälper föga ger hon bort sina egna brickor istället.

Ambulansen kom med blåljus för att hämta mamma. Från köksfönstret vinkade Märta, skickade slängpussar och kramar. Vår vardagliga avskedsritual. På kvällen skulle hon sova hos bästa kompisen.
–Jag har lite svårt att somna för det där med ambulansen.
–Vad tänker du på?
– De gick in med skorna på. Det får man inte.

Idag singlar snöflingor ner utanför fönstret. Märta, världens finaste.

Fredagsmys på lasarett

Framför Bolibompa

Tid för eftertanke

Fredagsmorgnar är det faktiskt lite synd om mig här på patientrummet. Tre minuter i åtta, när jag yrvaket sitter på sängkanten, stormar alla mina läkarkolleger förbi utanför dörren. Dags för veckans röntgenrond. Borde inte jag vara en av de som klapprar med träskor i trapphuset istället för att ligga här? Jag sätter på Nyhetsmorgon och ser samma program sändas om och om igen. Tid.

Massor av kramar skickar jag till er alla som hör av sig med hälsningar, sysselsättning, förmaning och uppmuntran. Ni betyder massor!

Det här hjärtat köpte jag på en julmarknad i december. Det sitter på dörren till vår bod hemma i det lilla villaområdet. När jag tittar på det brukar jag samtidigt lägga märke till den flagnande färgen på vindbrädan ovanför och slå bort blicken. Nu skiter jag i skavankerna. Vad jag längtar efter att återse den gamla slitna boden!

Att stanna ekorrhjulet för en stund betyder tid för eftertanke. En möjlighet att tydligare se vad som betyder mest i livet.

Inte är det röntgenronden.

Inte en susning

Det enda man säkert vet om sin kommande förlossning är att man inte vet mycket. Varken om när, var eller hur.

När?
Ibland känns det som om det beräknade förlossningsdatumet är till för att man ska ha ett snabbt svar på den ständigt uppdykande frågan: ”När är det dags för dig då?”. Sedan kommer den obligatoriska kommentaren om magens utseende och storlek, undran ifall man vet ”vad” det blir (en lök?). Kanske känner man plötsligt också en hand på sin mage. I vissa fall kan man förtränga in i det sista att det faktiskt kommer en förlossning. Men att barnet ska ut tids nog, det borde man veta.

Var?
Kanske känner man sig övertygad om att det ska ske på förlossningen. Men det finns alternativ: På akuten? I ambulans? På en operationssal? Hemma? I baksätet på den egna bilen. I en taxi. Eller varför inte på Statoil. Bensinmacken i sluttningen nedanför lasarettet är faktiskt en inte helt ovanlig anhalt om det kniper (eller tja, inte kniper… ni förstår vad jag menar). Ungar som har bråttom ut brukar som tur är vara pigga rackare.

Hur?
Detta vet man verkligen ingenting om, oavsett vad man skrivit i sin genomtänkta förlossningsplan. Ska det gå snabbt? Långsamt? Lagom? ”Naturligt”? Med all upptänklig, modern smärtlindring? Avgrundsvrålande, pustande, jublande, kräkande? Liggande, sittande, stående, krälande, sovande steriltvättad under en operationslampa? Som en befrielse, en mardröm, den lyckligaste dagen i ens liv. Med påhejande personal? Med dola, med telefontolk, med sin mamma? Med en blivande pappa som lever sig in, slutar andas och krystar häftigare än du? Med en blivande pappa som läser bilsport i ett hörn och inte tar av sig kepsen? Med tanken ”är det verkligen han som är pappan”?

För egen del tror jag att det blir före maj månad, liggande på ett operationsbord på min egen arbetsplats, med den blivande pappan lugnande vid min sida. I goda, kanske lite nervösa händer.

Men man vet aldrig.

(Bilden visar utsikten från fönstret på sal 104).

En annan kvinnas öde

Det är högt tempo på avdelningen idag. Inne på mitt enkelrum är det fortsatt lugnt. Inga besök. Jag lyssnar på ljudbok (Khaled Hosseinis Tusen strålande solar, långsamt uppläst av Sharon Dyall. Mariam har precis haft ett missfall). Samtidigt stickar jag färdigt en poncho som mamma redan fått av mig i julklapp. Den stickas av ett härligt, lurvigt mohairgarn i lila tillsammans med ett glansigare, pärlemorskimrande syntetgarn. Mammas färger.

I korridoren utanför skyndar barnmorska och undersköterska mellan patientsalarna. De andra patienterna ringer på klockan för att påkalla uppmärksamhet. En doktor rör sig någonstans i närheten också. Jag hör sökarens pip, en välbekant signal.
Tre planerade kejsarsnitt idag, har man förklarat för mig. Det är många. I vanliga fall planeras ungefär ett kejsarsnitt per dag här. Akuta, oförutsedda operationer tillkommer ofta. Flera nya patienter med havandeskapsförgiftning behöver tydligen beredas plats på avdelningen också. Underligt att personer med en viss åkomma tenderar att dyka upp flera åt gången.
Extrasängen på mitt rum har rullats ut till någon bättre behövande. Ultraljudsundersökningen av mitt barn har skjutits upp till imorgon.

Det gör alls ingenting. Jag lägger upp en maska till och försjunker i en gripande berättelse om en annan kvinnas öde. I Afghanistan.

Bästa stunden på dagen

Bästa stunden på dagen är när Mats och Märtas steg och röster närmar sig utanför dörren.

Jag = en tickande bomb

På mitt enkelrum finns två sängar. I den ena har min familj möjlighet att övernatta. Själv får jag inte välja platsen närmast fönstret. Jag måste ligga precis innanför dörren ifall jag snabbt behöver köras ut från avdelningen till förlossningen eller operationssalen. Till exempel om jag skulle börja blöda igen.

Moderkakan sitter för långt ner och täcker förlossningskanalen. Risken för stor blödning finns där och ökar ju längre tid som går i graviditeten. Eftersom det redan har börjat ”krångla” så stannar jag här för att vara beredd. Jag kommer inte att kunna genomgå en normal, vaginal förlossning, men förhoppningsvis kan man så småningom göra ett kejsarsnitt under lugna former när barnet är tillräckligt moget. Varje dag som går är viktig.

Jag känner att det här kommer att gå bra.

I dörrkarmen intill min säng ses djupa märken där väggfärg och gips stötts bort under åren. Det har varit bråttom förr. Så mycket kvinnohistoria i dessa väggar!

Välkommen nya dag!

Hurra! Vecka 27+0 idag!

Det ska jag fira med lite extra sås till frukostkorven på landstingsmenyn. Eller kanske vila blicken på det gnistrande solskenet utanför fönstret och tacka min lyckliga stjärna för att jag slapp promenaden mellan hem och arbete i minus femton grader i morse. Unna mig att ligga lite extra länge på höger eller vänster sida? Byta till en rentvättad landstingsskjorta med anor från 50-talet? Kanske våga mig på en extra promenad till matrummet och åter till sängen? Nej, det sistnämnda är nog för djärvt.

Jag är inte bara doktor utan också blivande tvåbarnsmor

Resan från att ha varit doktorn till att bli ”långliggaren” på avdelningen för oförlösta, gravida kvinnor var egentligen inte så lång. I alla fall inte i antal meter räknat.

För någon vecka sedan tog jag två trappsteg i taget för att hinna snabbt nog mellan gynmottagningen, förlossningen och avdelningarna på länslasarettet. Visst, foglossningen men framför allt vinterkylan gjorde att jag hellre promenerade till jobbet än tog cykeln och att jag stakade mig fram i skidspåret med glidvalla istället för att utmana bäckenet med parallellåkning. På mottagningen träffade jag kvinnor med olika besvär i slutet av graviditeten. Högt blodtryck, för tidiga sammandragningar, huvudvärk, minskade fosterrörelser. En del gav jag lugnande besked och skickade hem efter en undersökning, andra la jag in på avdelningen.

Sedan kom Blödningen.

Nu ligger jag själv i patientsängen med all tänkbar sysselsättning inom en armlängds avstånd. Jag ska nämligen ligga här länge. Förhoppningsvis ska jag vila i tio veckor innan barnet behöver komma ut. Jag föreställer mig personalens morgonrapport: ”Hur går det för previan? Någon ny blödning i natt? Nähä, bra, då har ännu en dag gått”. Till slut blir jag ett inventarium på avdelningen och slipper inte ut i dagsljuset förrän efter det planerade kejsarsnittet. Någon gång när vårblommorna tittar fram.

Jag som skulle ha skött ronden på just den här avdelningen i veckan. Jag som skulle ha haft jouren i helgen. Som skulle ha varit beredd att rycka ut med sugklocka och operationsskalpell. Som skulle ha sett till kvinnor med cancer och färska operationssår på gynavdelningen. Som skulle ha skickat hem lyckliga, nyblivna föräldrar från BB. Jag som lagt in kvinnorna i de intilliggande patientsalarna.

Doktorn i pyjamas. Previan på sal 104:2.