Det är högt tempo på avdelningen idag. Inne på mitt enkelrum är det fortsatt lugnt. Inga besök. Jag lyssnar på ljudbok (Khaled Hosseinis Tusen strålande solar, långsamt uppläst av Sharon Dyall. Mariam har precis haft ett missfall). Samtidigt stickar jag färdigt en poncho som mamma redan fått av mig i julklapp. Den stickas av ett härligt, lurvigt mohairgarn i lila tillsammans med ett glansigare, pärlemorskimrande syntetgarn. Mammas färger.
I korridoren utanför skyndar barnmorska och undersköterska mellan patientsalarna. De andra patienterna ringer på klockan för att påkalla uppmärksamhet. En doktor rör sig någonstans i närheten också. Jag hör sökarens pip, en välbekant signal.
Tre planerade kejsarsnitt idag, har man förklarat för mig. Det är många. I vanliga fall planeras ungefär ett kejsarsnitt per dag här. Akuta, oförutsedda operationer tillkommer ofta. Flera nya patienter med havandeskapsförgiftning behöver tydligen beredas plats på avdelningen också. Underligt att personer med en viss åkomma tenderar att dyka upp flera åt gången.
Extrasängen på mitt rum har rullats ut till någon bättre behövande. Ultraljudsundersökningen av mitt barn har skjutits upp till imorgon.
Det gör alls ingenting. Jag lägger upp en maska till och försjunker i en gripande berättelse om en annan kvinnas öde. I Afghanistan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Sådär ja. Jag skulle skaffa ett googlekonto så att jag kan kommentera på din och två andra vänners blogg. Och nu har jag visst startat en egen blogg. Det var inte alls så jag hade tänkt det. Well, well. Stickning och tusen strålande solar låter som en bra dag även om boken är hemsk. Jag har just sett revolutionary road (barnvagnsbio!), apropå tragiska kvinnoöden. Ha, ha förresten, ja du är ju faktiskt på jobbet i nattlinne :). Håller tummarna för dig/er.
SvaraRadera