Äntligen hemma!

Hon föddes på en dag med många namn. Dagen före skärtorsdag. Dymmelonsdagen heter den visst. Askonsdagen menar somliga. Och romernas nationaldag. Den åttonde april.
Helt enligt planerna. Lite för tidigt. Och mycket efterlängtad. Rut.

Graviditeten blev aldrig fullgången, men kändes desto längre. Inte bara åtta månader med växande mage. Eller tre månader som inneliggande patient. Utan hela tre år lång. Längtan efter ett andra barn. Ett syskon. Det tog tid innan vi vågade tro på den här graviditeten. Vågade känna. Glädjas.

Upprepade missfall och ofrivillig barnlöshet är vanligt. Jag vet ju det. Jag jobbar med det. Arbetet och insikterna har både stöttat och försvårat. Att diagnosticera missfall. På sig själv. Att höra abortsökande säga ”Jag FÖRSTÅR inte hur jag kan bli gravid så lätt!” Att stötta andra som får missfall. Utan att gråta själv. Att förlösa andra kvinnor. Att sterilisera andra kvinnor. Att göra två abortoperationer, skynda iväg för provtagning på sig själv, sedan tillbaka till ytterligare en abortoperation. Att få frågan ”Är du inte sugen på nummer två?” när nummer ett är mellan två och tre år. Inte fyra.

Den slutliga färden mellan avdelningen och operationssalen gick däremot snabbt. Ändå hade vi inte bråttom. Jag hade tur som klarat mig länge utan blödningar. Kejsarsnittet kunde ske under lugna former. Liggande på vänster sida rullades jag fram med ännu hel mage. Bekanta korridorer ur ett annorlunda perspektiv. Utanför operationsavdelningen läste jag ett läkarnamn på väggen invid ett arbetsrum. Mitt avstädade skrivbord. Mitt namn.

Operationen gick bra. Jag var trygg i vana kollegers händer. Strax hördes barnskrik. Den femtonde Hogmarkaren lyftes ut. Pigg och vaken. Precis lagom stor för drygt 36 graviditetsveckor. 47cm, 2580g. Hon kunde hålla blodsockret, men inte riktigt värmen. Förstod att suga, men orkade inte länge. Antog en påskgul hudfärg, men behövde inte sola bort det lätt förhöjda gulsotsvärdet.

Vi kämpade några dagar på BB. Jag försökte att inte tänka på hemgång, men insåg att jag ändå trodde det var dags att åka hem. Istället blev det barnkliniken. Extra mat direkt till magen genom slang i näsan. När sonden kommit på plats var Rut än mer lik storasyster. Jag fick samma sängplats som då. När jag pumpat den första flaskan bröstmjölk och skulle märka den med datum insåg jag att det var vår bröllopsdag. Mats var hemma med en sjuk Märta. Vi kunde inte ses. Märta ringde på min avstängda mobiltelefon. Jag hörde först senare hennes röst på telefonsvararen. Hon hade vänt sig till pappa och konstaterat: ”Mamma är inte hemma”. Mamman som flyttat till lasarettet.

När jag såg hur trött Rut var förstod också jag att vi behövde vänta lite till. Och när jag återsåg mammor som försvunnit från kvinnokliniken månader tidigare efter alltför korta graviditeter blev jag åter påmind. Om att min väntan var det bästa som kunde ha hänt.

Nu är vi hemma på permission. Sköter matningen i soffan. Senast jag var här låg snön i meterhöga drivor. Märta byggde en snögubbe och åkte pulka på tomten. Nu blommar krokusar och buskarnas knoppar är stora. Men de har inte slagit ut. Gatan är ännu inte sopad. Och en tunn remsa snö ligger kvar i det skuggiga hörnet. Precis lagom mycket vår. Det känns som om jag varit borta på en lång resa. En resa jag inte valt att göra. Som om jag varit långt, långt borta. Ändå ser jag sjukhuset från köksfönstret. Och jag är lycklig. Precis så lycklig som jag inte vågat hoppas att jag skulle bli. Just precis så.

När jag tänker på mitt andra första snitt slår det mig att det jag brukar informera patienter om verkar stämma. Hur ryggbedövningen gör att man inte upplever smärtan, men att man känner att kroppen kränger på bordet. Att barnet brukar komma ut snabbt, men att det tar längre tid att sy ihop. Att man kan må illa och behöva kräkas. Och att man, om man har tur, kan ha barnet en stund vid sitt bröst.

Men mest av allt kommer jag att minnas operatörens ord alldeles innan:
– Hej Sara! Igår kväll läste jag ”En ruvhönas betraktelser”. Det är över nu.

Älskade Rut

– Men det handlar ju bara om några dagar! Sedan får ni åka hem!
Medan andra samlades runt påsklammet hade barnläkaren ännu inte fått lunch. De nyfödda som skulle undersökas mitt under storhelgen var många. En mors besvikelse över en så pass kortvarig inläggning på nyföddhetsavdelningen var kanske ytterligare ett irritationsmoment. Hon skulle bara veta, tänkte jag. Och gav upp.

I min famn sover den lilla hopkurade varelsen Rut. Sex dagar gammal. Den saffransfärgade bröstmjölken rinner rakt ner i magen genom slangen i näsan.
Vi har mellanlandat på barnklinikens nyföddhetsavdelning. Samlar krafter inför hemgång. En sjuksköterska stannar till framför oss. Tittar ner.
– Hon ser ju ut som en liten korv!
Jag ler.

Jag är inte längre uppkopplad. Har ingen dator. Ingen möjlighet att ens ha mobiltelefonen på. Hur det här kommit till förstår jag inte alls.

En riktigare bild av vår efterlängtade flicka får ni därför när vi kommit hem. Det ska inte dröja länge nu. Älskade Rut.

Pausunderhållning

Ambjörn och Märta - blivande riksspelemän?

Foto och förhoppningsfull nyckelharpsbyggare: Esbjörn Hogmark

Snart ett minne blott

Informationsflödet är oändligt. Cyberrymden sväljer allt. Man kan inte öppna en tidning eller se ett TV-program utan att bli hänvisad till en fortsättning. På hemsidor. Bloggar. Chattar. Och man kan vara tillgänglig överallt. Till och med runt patientsängen finns ett trådlöst nätverk. Det tar aldrig slut.

När jag var barn skrev jag dagbok. Med penna. Den lilla boken med hårda pärmar förseglades med hänglås. Placerades längst in på djupet av en skrivbordslåda. Under något annat. Den boken var helig. Hemlig. Min.

Idag publiceras de innersta tankarna på nätet. Till allmän beskådan. Var går gränsen mellan privat och offentligt? När är man mogen att veta sitt eget bästa? När man är fjorton år? När hormonerna vaknar. Och när förebilderna är kändisar till följd av osmakligt beteende och rubriker som slutar på -chock?

Internet fanns inte under mina tidiga skolår. Det mest spännande var Kamratposten. Och Heta linjen. Ungefär. Vi lyssnade på LP-skivor. Gjorde egna kassettband med radioinspelningar, blandband som gavs bort i present. Olaglig fildelning? I mitt barndomshem fanns ingen videoapparat. Ingen fjärrkontroll till TV1 och TV2. Vi hade inte mikrovågsugn. Och inte mobiltelefon. Men pappa hade en lådformad biltelefon. Och vi hade faktiskt en dator. Jag och brorsan var hejare på programmering. Och spel utan våldsinslag.

Jag står med en fot i det gamla och en i det nya. Jag har Nationalencyklopedin i bokhyllan. Är snabb på tangenterna efter maskinskrivning i skolan. Min tanke flödar bättre på papper. Jag mejlar gärna, men uppskattar en vacker handstil. Har haft brevvänner på exotiska platser. Väntat i veckor på svar. Jag använder mobilen till samtal och SMS. Stänger av den vid tillfälle. Gillar tidningar som prasslar. Har knappt läst en blogg. Och när jag anser mig mogen att skriva en är det redan ute. Det är annat som gäller. Twittrande i mikrobloggar. Korta fraser med tät uppdatering. Ännu hetare är nanobloggen. Ett enda tankeväckande ord. Sedan? ”Ö”? Eller ”:-)”? Kanske är vi på väg att inse att vi inte hinner. Skriva, läsa, reflektera. Men ingen sätter ner foten.

Den här bloggen är snart till ända. När jag reser mig ur sängen. Återupptar det vanliga. Med nya insikter. Ett annat fokus.

Med ett nytt liv på min arm. Och en lite mindre mage.

Hurra! Vecka 36+0 idag!

En långliggares faser:

1. Skönt-att-slippa-sökaren-fasen
Diagnos placenta previa. Sjukskrivning efter ”patient’s delay”. Lättnad efter månader av trötthet, illamående och oförändrad arbetstakt. Tänker: ”Tur att jag inte förblödde i skidspåret”.

2. Vila-hemma-fasen
En långtidssjukskriven, prestationsfixerad person med svåra duktighetskomplex. Och bristande sjukdomsinsikt: ”Snart kan jag väl ändå ta en promenad”.

3. Nu-är-det-kört-fasen
Större blödning vid 26 graviditetsveckor. In med blåljus. Fasta, dropp, snittberedskap, ligga still. Plötslig insikt om allvaret. Om risker. ”Tack för att jag och mitt barn lever”.

4. Gråta-för-att-jag-inte-får-komma-hem-fasen
Går till toalett och matsal. Rullstol. Inser att väntan blir lång. Kroppsligt förfall. Ser mitt bostadsområde från matsalsfönstret. ”Det här hade jag inte tänkt mig”.

5. Starta-en-blogg-fasen
Fördriver dagarna. Filmer, tidningar, böcker. Dator, telefon, radio, TV. Besök. Stickar. Virkar. Ligger raklång med blodtrycksfall. Biter på naglarna. Fotoalbum. ”Vill ni komma på syjunta i mitt nya hem?”.

6. Räkna-upp-fasen
Graviditetsvecka 27-28-29-30-31-32-33-34. Riskerna med att föda för tidigt minskar. Oron likaså. Blödningsrisken ökar med den växande magen. Andra patienter kommer och går. Snyftningar från rummen intill. ”Där har jag redan varit”.

7. Räkna-ner-fasen
Graviditetsvecka 34-35-36. Släpper tanken på att rymma under en permission. Börjar tro att det kan hålla sig till den åttonde april. Blir allt mindre sur när någon utbrister ”Nu är det inte lång tid kvar!”.

8. Förberedelse-inför-nästa-omställnings-fasen
Väntan ÄR snart över. Det är nu det börjar. Operation, spädbarn, amning, tvåbarnsmor. "Tänk om man kunde lagra sömn?”.

9. Förlossningsfasen
I övermorgon. Senast. ”En fördel med plötslig blödning vore att jag inte skulle hinna tänka så mycket innan”.

10. Äntligen-får-vi-åka-hem-fasen
Barnläkarna säger att man ska räkna med att stanna till beräknat förlossningsdatum (tredje maj). Men jag är nog inte alltför optimistisk när jag hoppas att utskrivningen blir tidigare än så. Som Märta säger: ”Det är som det är och det blir som det blir”.

Så kommer jag att ha tillbringat nästan tre månader på min arbetsplats.

Slutspurt

– Är det inte lite väl sent att börja med fotoalbum?
Barnmorskan tittar in för att säga god natt.

Jag förklarar hur det är. Att jag alltid springer snabbast sista kilometern. Slutet är nära. Orken finns kvar. Dålig planering, alldeles säkert.

Kanske borde jag ägna de få sista dagarna åt vila och meditation. Ligga i ett tyst rum och känna hur andetagen får magen att höja sig. Sänka sig. Uppleva hur barnet spjärnar i det trånga utrymmet. Vågrörelser under tröjan.

Men stunden är perfekt för fotoalbum. Stressnivån lagom. Kreativiteten närs. Den extra sängen täckt av organiserad röra. Radion i bakgrunden. Inget som stör. Ett skapande.

Strax före midnatt går jag ut till barnmorskan. Överlämnar ett foto.
– Det här kan du behålla! Titta så stolt du ser ut! Du hade just förlöst mig. Det är snart fem år sedan nu.

Märtas visdomsord 4

– Varför får bara pappa vara med när bäbisen kommer ut? Var ska jag vara då?

– Det är MIN bäbis! Dumma mamma!

– Mmmm… det är skönt med pappor!

– Min mamma! Det är så MYSIGT att sova här! Kul att du är här! (på lasarettet)

– Jag är bara min. Jag tycker om mig själv. Jag är världsmästare!

– Vi har köpt apelsiner från Spanien. Men sharonfrukterna var från ett land som är på isen.

– Nu ska jag sjunga om honom: Brrrack Obama, Brrrrack Obama, Brrr-ack-O-BAMA!

– Det är som det är och det blir som det blir.

Helande strålar

Somliga gravida berättar om ett sug efter specifika födoämnen. Ett intensivt habegär. De skulle ge vad som helst. Och det är bråttom.
En del menar att detta är kroppens signal om någon brist i födan, ett uppdämt behov av ett särskilt ämne. Ett vitamin. Ett mineral?
Eftersom jag inte vet mig om att ha denna speciella förmåga, får jag istället lita till mina medicinska baskunskaper. Leva som jag lär. Jag har kunnat fördriva en del tid genom att äta och bete mig på ett visst sätt.

Så äter jag till exempel kalk till frukost, men järn och C-vitamin till lunch. Och svart kaffe där emellan (det suget kan ingen koffeinist missta sig på). Men mjölken och köttet blandar jag inte, för kalkinnehållet försämrar upptaget av järn.

En del av tiden ägnar jag åt förebyggande av blodpropp. Graviditet och stillaliggande ökar risken för detta, som jag alls inte vill ha. Jag använder stödstrumpor, pumpar med fötterna och gör tåhävningar emellanåt.

Så kom en nyhet för några dagar sedan. Ett nytt rön? Kvinnor som inte solar skulle ha större risk att drabbas av blodpropp. Solstrålarnas D-vitaminhöjande effekt behövs.
Gravid. Stillaliggande. Inomhus. Självklart!
Till sist något jag känt på mig som bekräftas av vetenskapen: längtan ut i vårsolen.

När jag sitter i rullstolen parkerad mot en varm södervägg och tittar på den första nyckelpigan känner jag hur det kommer till mig. Ett begär. Ett måste. Så tydligt. Tveklöst.
Kan det vara en signal på B-vitaminbehov? Eller kanske underskott på vätska? För inte är det väl min brist på karaktär som är så uppenbar?

Jag skulle nämligen ge en hel del. Bara någon serverade mig en stor, skummande, iskall öl.

En annorlunda fredag

Jag vill ju gärna påstå att jag inte är vidskeplig. Men utropet "TYPISKT!" far ofta genom mitt huvud. Kanske är det samma sak.

Det var alldeles nyss. Jag hade avslutat min frukost och skulle gå genom den raka korridoren tillbaka till mitt andra hem. "Måtte jag bara inte möta alla kolleger under deras språngmarsch från röntgenronden" tänkte jag och tog sats. Tre steg kvar till räddningen och jag ser hur handtaget trycks ner utifrån trapphuset framför mig. "TYPISKT!".

– Gomorron!
– Gomorron!
– Gomorron!
– Hej, hej!
– God dag!
– Gomorron!
– Gomorron!
– Hej!
– Gomorron!
– Gomorron!
– Gomorron!

Kändes inte alls så dumt det där. Ganska trevligt till och med. Sista fredagen som oförlöst!

Försökte mig på en djup bugning för de vitklädda.
Magen var i vägen.

Den inre resan

Det är spännande att upptäcka exotiska platser. Få upp ögonen för andra sätt att leva. Lära känna nya kulturer, smaker, dofter. Bli uppmärksam på orättvisor. Tacksam för det man har. Att resa.

Det går att resa utan koldioxidutsläpp. Utan större kroppslig ansträngning. Utan jetlag och solskyddskräm. Packning och biljett. Men man bör kunna läsa eller lyssna. Och ha tid. En bok ger dig allt det. Den inre resan.

Anita Nairs bok ”Kvinnor på ett tåg” förflyttade mig till Indien. Jag befann mig på en tågresa. I en kupé tillsammans med andra kvinnor. De delgav mig sina livsöden. Så annorlunda mot mitt. Kemiläraren Margaret beskriver sina kolleger utifrån olika kemiska substanser. Sedan är det makens tur. Rektorn. En vacker beskrivning, fylld av hat:

”Och så var det han. Ebenezer Paulraj. Bitande. Svidande. Färglös. Oljig. Kompakt. Sur. Explosiv. Fallenhet för det extrema. I stånd att svepa ut allt som var vatten, flytande och levande. Stark nog att förbränna närapå allt organiskt material – trä, papper, socker, drömmar. Koncentrerad svavelsyra. H2SO4. Hydrogensulfat. Kung över kemikalierna. Vitriololja.”

Samma kväll som jag läst ut boken visades ett inslag på nyheterna om misshandel av kvinnor i Bangalore. Deras misstag skulle ha varit att klä sig västerländskt. I jeans och t-shirt. Jag kände starkt med dessa kvinnor. Som om jag just varit där.

Ändå hade stegen varit få. Endast till toalett och matsal.

Ett kängurubarn?

Kängurumetoden går ut på att för tidigt födda barn vårdas hud mot hud hos föräldrarna. Närkontakten kan ersätta en kuvös. Forskning visar att barnet blir mindre stressat. Får färre andningsuppehåll. Håller värmen bra. Föräldrarna blir mer delaktiga, kan lättare knyta an. Och amningen underlättas.

Kanske lurades någon av bilden att tro att vår väntan är över? Så är nu inte fallet. Men det vore inte heller osannolikt. Vid den här tiden i graviditeten med Märta berättade jag för Mats att vattnet hade gått. Åtminstone trodde jag det.
– Va? Blev svaret via en telefonledning från Uppsala.

Två dygn senare föddes en blåfärgad, pigg flicka. Till förvånade förstagångsföräldrar, som hunnit återförenas i hemstaden. Men inte funderat färdigt på namn. Lätt prematur rullades flickan ner till nyföddhetsavdelningen. Efter att ha skålat i rosa bubbelsaft placerades mamman på fyrsal på BB (eller kallas det sjusal när man delar med tre andra mammor och deras skära grisar). Pappan fick åka hem.

Märta kom att vårdas två veckor på barnkliniken. Hon kunde andas själv. Var en bjässe jämfört med rumskamraterna. Men hon var inte tillräckligt färdig för att orka hålla värmen och blodsockret. Klarade inte att suga, fick matas med sond. Solade solarium efter att ha färgats gul.

– Åk hem och sov ni! sa personalen. Vi tar hand om henne. Får vi förresten ge henne napp? Passa på att vila! Gå på bio!

Vi som inte hade en aning om hur man håller ett spädbarn gjorde precis så. När jag minns den känsla som för mig alltid kommer att vara förknippad med filmen ”Så som i himmelen” tänker jag att det är bra att även detta lasarett numera tillämpar kängurumetoden. Sedan två månader tillbaka.

Fast OK. Jag är rättså nyfiken på ”Män som hatar kvinnor”.

Pensionsprognos

Kan man tänka sig bättre användning av det orangea kuvertet?

Hurra! Vecka 35+0 idag!

När man vet att väntan är kort kan den kännas som en evighet.

De flesta som varit i slutet av en graviditet känner nog igen sig. När det enligt ultraljudet eller sista mens beräknade förlossningsdatumet kommer nära. Jag har träffat många överburna mammor. Som passerat utgångsdatum. Så att säga. En del har i det läget varit övertygade om att det aldrig kommer att bli någon förlossning. Över huvud taget. Var inte hela graviditeten en inbillning? En nio månaders bluff. Och hon hade gått på det. Svalt alltihop. Grundlurad. Skulle nu få leva med sin dumhet resten av livet. Och sedan. Den ärliga lättnaden i mammans ögon när hon fått höra de för en annan självklara orden: Ut kommer den alltid.

Den som inte upplevt detta kanske kan förstå utifrån längtan efter något annat. Första semesterdagen. Påsklovet? Dagen då en saknad vän kommer hem. Eller kanske i bytet mellan två jobb. Hur långsamt det känns på det gamla när man i tanken redan börjat med något nytt.

Men så precis mot slutet. När det till sist går upp för en att det inte är långt kvar. Då kan man få ny energi. Eld i baken. För man vill väl inte jobba över dagen innan semestern? Eller offra en ledig skärtorsdag för allt man inte hann på onsdagen? Man vill hänge sig åt sin vän, den nya utmaningen, det efterlängtade. Sitt barn.

Ungefär där befinner jag mig nu. På väg in i slutspurten. Nu kan jag hålla med när någon säger att det inte är långt kvar. Känna glädje. Förväntan.

Jag slipper åtminstone oroa mig för att bli överburen. Och inte kommer jag att behöva klämma ut ett förhållandevis stort barn. Jag behöver inte ens fundera på när det är dags att åka hit.

Jag är här.

Arga leken

– Vill du ha permission? Gör som du vill. Du kanske inte ska vara borta länge. Blödningsrisken är stor nu på slutet. Men du dör ju inte knall och fall. Inte barnet heller.

Hmm... låt mig tänka. Då får Mats och Märta komma hit istället. Bädda ner sig de också. Och så leker vi arga leken. Läser en bok. Pysslar en stund.

Och när de åkt hem. En stund efteråt när den mest brännande hemlängtan klingat av. Då sätter jag på TV:n och låtsas att jag sitter där. I vår gröna soffa. Sedan vrålar jag rakt ut när en svenska tar hem världscupssegern i skidskytte. Aaargh!

En superhjälteidol

Det finns en person som har en central roll i vår familj och som ännu inte presenterats på bloggen. Det tog tid. Närmare bestämt nio veckor. Men nu får jag erkänna att jag nog börjar längta efter honom också. Fantomen. Den vandrande vålnaden. Med tio tigrars styrka.

Fantomen är en man i sina bästa år som bär tighta blå trikåer med kalsongerna utanpå. Tillsammans med bland andra Jan Lian och Pappa Goja framför han svängiga, klimatsmarta rocklåtar om djur, natur och återvinning. Och att vi alla bör dra åt samma håll. Den vandrande vålnaden bor sommartid i sin dödskallegrotta på Parken Zoo i Eskilstuna. Djungelbandet turnerar annars landet runt med sin föreställning för barn och vuxna.

Märtas farföräldrar bor precis intill Parken Zoo. Farfar och Märta är frekventa besökare. Sedan de stötte på Fantomen förra sommaren är sig ingenting likt. Så fort vi kommer hem från arbeten och dagmamma är skivan igång. De svängiga låtarna på hög volym. Sortera mera. Prinskorv, prinskorv. Vi kan texterna utan och innan. Rörelserna med. Märtas dagmamma blev glad när ett barn äntligen ville leka med den gamla plastfiguren som legat bortglömd under många år. Nu har Märta sin egen Fantomen. En superhjälteidol.

Det finns stunder när Märta bestämmer sig för att hon inte gillar alla personer. Då älskar hon inte pappa. Inte mamma. Inte sina kompisar. Då älskar hon bara farfar. Och Fantomen.

Ännu en tankeställare

– Jaså, du har fått en liten nu?
Min placenta previa-kompis blinkar och skrattar åt att någon lämnat sin plastlåda med tillhörande bäbis invid mitt frukostbord. Vi brister ut i ett gapskratt. Så osannolikt känns det att någon av oss skulle sitta där med vår egen unge. Den som startat det hela vaknar till. Gråt hörs ur plastlådan. Mamman skyndar tillbaka.

Det var igår morse. På kvällen var något annorlunda. Med avdelningens andra enkelrum. Rummet mittemot. Dörren stod på vid gavel. Sängen borta. Åh. Nej. DET hade hänt. Igen.

Sedan jag blev inlagd har kvinnor avlöst varandra en efter en i rummet mittemot. Tickande bomber. Som jag. Plötslig detonation. Blödning. Urakut kejsarsnitt.

Jag somnade inte omedelbart igår. Tvingade tanken att ställa om. Från förskräckelse. Tomhet. Övergivenhet? Till lättnad och tacksamhet. För att just jag legat här så länge.

Nästa gång. Min tur.

Kostråd för gravida

– Vi har med oss shushi!
Även om det är lite svårt att uttala vet Märta precis vad sushi är. Det är Tommys favoriträtt. Morbror Tommy i Pija Lindenbaums bok om Lill-Zlatan.

Livsmedelsverket har på senare tid ändrat rekommendationerna om sushi för gravida. Såvida den är färsktillagad finns ingen anledning att byta ut fisken mot extra gurkstavar. Jag har aldrig tidigare ätit sushi så ofta som under den här graviditeten. Sedan i somras har två restauranger börjat servera rätten, som tidigare endast gick att få tag på i grannkommunen eller någon gång i Hemköps fiskdisk.

Men jag börjar bli bekymrad över de senaste månadernas stora intag av korv. Kan ingenstans hitta några rekommendationer kring (o)lämpliga mängder korv. Är det verkligen inte studerat? Operatören blir kanske förvånad om man den 8/4 lyfter ut en skrikande bit falukorv.

Jag skulle inte höja ett ögonbryn.

Märta Carolina Klüft

– Här kommer Märta Carolina Klüft Hogmark!

Hur väljer man namn till sitt barn? Sin ögonsten. Den finaste som finns. Något ens allra käraste ska höra resten av livet?

Man kan blunda och sätta ett finger i kalendern. Eller vänta och se vem som har namnsdag på födelsedagen. Avvakta anblicken av den som kommer ut? Det i förväg uttänkta namnet stämmer kanske inte med frisyren. Varför inte hålla ut i tre månader och se vad som händer? Om man inte meddelar skattemyndigheten. Tilldelas man det fulaste namnet? Någon ska väl heta det också. Av rättviseskäl.

Låta storasyster bestämma? Hon har bytt från Lina till Ida men står fast vid Erik. Den söta killen hos dagmamman heter så. Välja ett kunganamn om man är lagd åt det hållet? Lyssna på svärmors förslag. Släktforska? Leta traditioner. Rata traditioner. Hitta på ett nytt namn. Göra det eviga mellannamnet till tilltalsnamn? Inspireras av karaktärerna i ett TV-program. Hur många Wilma orsakade inte Skärgårdsdoktorn? Läsa födelseannonser. Sno idéer. Studera dödsannonser i smyg. Är det opassande att välja namnet på en (ännu) levande släkting?

Kan man skapa en enhet i familjen? Ett tema. En bokstavslek. Mats, Märta… och Sara. Kanske månadsnamn? Maj, Juni, Juli. September är ganska fint. Vem vill vara mörka November? En björnliga är redan taget genom morfar Esbjörns yngre barnaskara Ambjörn och Torbjörn (och katten Styrbjörn förstås). Blomtema: Rosa, Yasmin, Veronika. Ska det passa ihop med syskonnamn? Hur klingar Märta och Jacqueline eller varför inte Conny? Och betyder inte y-namn ett liv i kriminalitet? Egentligen är det egna namnet allra finast. Men precis samma vore opraktiskt. Sara, Saga, Tara, Klara, Siri, Sara Jr. Mats… Max?

Förresten ska namnet låta bra på dalmål också. Och gärna vara speciellt. Men inte konstigt. Bäst att undvika Maja och Lucas. Vanligast 2008. Udda vore något ur en mindre populär namngeneration. Barbro. Lennart. Varför inte Britt, Ing-Britt, Britta, Maj-Britt, Britt-Marie, Gunbritt eller Britt-Inger? Dubbelnamn är smart. En möjlighet till kompromiss. Att inte välja bort ett bra alternativ. Ska det vara internationellt gångbart? Skrivas utan prickar. För en snyggare mejladress? Vad mer än förvåning skulle det betyda om vi valde t ex Muhammed? Och hur viktig är namnets historia?

Eller så gör man det igen: söker på Nätet. På svenskanamn.se finns en praktisk namngenerator. Sara + Mats = Viktor eller Viktoria. Nytt försök: Sara + Mats = Volmar eller Vivianne. Äsch! Kanske låtsas att man heter något annat?

Jag ger upp. För mycket tid att tänka? Bäst att sätta på ljudboken och virka vidare. Visst har vi några förslag. Men listan får vila tills vi ser vem som kommer ut.

Hur var det då med Märta Karolina? Alla svenska namn i bokstavsordning prickades av ett efter ett under den oväntat tidiga förlossningen. Märta bestämdes några dagar senare. Inspirerat av en skön dam med samma namn. Karolina kom mycket riktigt ur vår beundran av idrottskvinnan. Men även av betydelsen ”fri kvinna” och tanken på att det burits av den första kvinnliga läkaren i vårt land. Präktigt, ja visst!

Och hon tror verkligen att hon heter så. Märta Carolina Klüft Hogmark.

Expressronden

– Igår kväll var jag kanske lite svullen om underbenen.
– Får jag se?
– Nu syns ingenting.
– Har du stödstrumpor?
– Javisst.
– Vickar du på tårna?
– Jodå. Jodå.
– Högläge är bra.
– Ja.
– Det är ingenting farligt.
– Nejdå!
– Det är normalt att benen svullnar lite mot slutet av graviditeten.
– Jag vet.

Ville bara svara något annat än ”bra” på frågan ”hur mår du idag då?”.

Hurra! Vecka 34+0 idag!

Dagens gravidkalender:

”Nu väger bebisen minst 2,2 kg och är lång minst 45 cm. Den fortsätter att lägga på sig underhudsfett, som sedan kommer att hjälpa den bibehålla sin kroppstemperatur och börjar se mer avrundad och ”normal” ut.

Om du inte redan pratar med bebisen är det bra att börja nu – nästa vecka är hörseln fullt utvecklad. Det gör inget om du pratar bebisspråk – en del forskning pekar mot att nyföda föredrar ljusare röster.

Om du varit rädd att bebisen ska födas för tidigt, kan det vara lugnande att veta att 99 % av bebisar som föds i vecka 35 klarar sig bra och att de flesta inte får några allvarligare problem alls. Bebisens centrala nervsystem håller fortfarande på att mogna, men lungorna är nästan helt utvecklade nu.”

Jättefint att höra att den börjar se normal ut och kanske inte får några allvarligare problem. Alls. Den som just nu trycker upp en fot mot mina revben väger nog lite mindre än 2,2kg ändå. Så jag tar lugnt även resten med en nypa salt.

Börjar bli lite småtrist nu efter åtta veckor på avdelningen. Ifall jag känner mig sysslolös kan jag ju prata bebisspråk med magen en stund. Skulle kanske liva upp en eller annan förbipasserande? Idag kan jag också trösta mig med att det är mycket på programmet: urinsticka, blodtryck, vikt och blodprov. Äntligen måndag!

Mitt andra första snitt

– Har du gjort något kejsarsnitt förut?
Den nyopererade mamman tittar på mig från andra sidan frukostbordet. Hur svarar jag på det? Ett hundratal? Jag har tappat räkningen. Inget i den bemärkelse hon menar.
– Nej, jag har haft en vaginal förlossning.
– Det kändes ingenting! De är jätteduktiga! Men ett tag var det som om någon låg på min mage. Värsta trycket!

Det var antagligen när barnet skulle ut. Tänker jag. När operationsassistenten lägger sin arm och kroppstyngd över livmodern. För att barnet ska pressas ut genom såret längre ner. Men jag säger inget. Läkarrocken har jag lagt bort för länge sedan. Inte många vet att jag jobbar här. Utom personalen förstås.

Mitt allra första kejsarsnitt. Jag hade arbetat ett par månader som underläkare på kvinnokliniken. Assisterat erfarna kolleger. Hållit undan fettväv och tarm. Varit snabb med duk och sug. Att ge operatören arbetsro var min uppgift. Att lägga tråden åt rätt håll. Och att se och lära. Gradvis hade jag börjat göra delar av operationen själv. Hållit i skalpellen som skar genom huden. Sytt ett lager i livmodern. Satt häftklamrar när allt var klart.

Så var det min tur att ta steget. Till andra sidan operationsbordet. Som huvudoperatör.
Till min förvåning var patienten någon jag kände igen från skoltiden. Jag höll med överläkaren om att det inte borde spela någon roll. Jag hade laddat så länge. Ville få det överstökat. Men känslan av att vara en bluff och att kunna bli avslöjad växte. Borde hon inte lättare än andra genomskåda min ungdom? Min oerfarenhet. Och borde då inte hennes nervositet växa sig större än min?

Om jag darrade på handen minns jag inte. Det jag minns är patientens ord efteråt:
– Tack Sara! Det var så skönt att det var du! Du var ju så duktig i skolan!

Snart väntar mitt andra första kejsarsnitt.

Tvåsamhet

Jag har fått en placenta previa-kompis. På avdelningen. Vi två är ett gott stöd för varandra.

Tillsammans himlar vi med ögonen. När en nyförlöst mamma söker medlidande i matsalen för att hon fick vara inlagd TRE DAGAR innan förlossningen. Tyst samförstånd.

Tanken på mig är en tröst för henne. När dagarna går långsamt. För att jag blev inlagd en månad tidigare. Och för att mitt slutdatum är senare än hennes.

Tanken på henne är en tröst för mig. När längtan är stor. För att hennes hem är så långt bort. Att hon aldrig får permission.

Nu smyger jag ut till bilen igen. För att inte göra någons hemlängtan större.

Min placenta previa-kompis.

Vårdagjämning

– Mamma, när ÄR det vår?
– Det är när snön har smält.

För mig och för Märta står våren för att allt blir som vanligt igen. Nästan. Att jag och bäbisen kommer hem. Vintern har aldrig tidigare känts så lång. Längtan efter fågelkvitter aldrig så stor. Dropp från hustak. Smältvattens porlande nerför Mariebergsvägen. Den både angenäma och lite otrevliga doften av fuktig lera. Den första skymten av grönt i knoppar. En ännu outslagen tussilago. Att cykla på nysopade gator.

Jag har börjat upptäcka dem här också. Vårtecknen. På ett annat sätt. Somliga tycks ha ställt undan vinterskorna. De nya jumpadojorna lyser ikapp med vita snödrivor. Andra garderar sig med lurvigt foder i stövelskaft. Ännu inte övertygade. Snögränsen har flyttat sig också. Dragit sig tillbaka. Från just precis intill sjukhusdörren till ett par meter bort. Ett par meter som betyder att rullstolen kan köras ut en stund i solen.

Enligt SMHI har våren gjort halt. Den är inte här än. Inte hos oss. Vår är det när dygnsmedeltemperaturen varit över noll grader sju dagar i sträck. Ingen ska inges falska förhoppningar. Om fräknarna tittar fram. Om en skata flyger förbi med en kvist i näbben. Kanske snöar det imorgon? Vårens nyckfullhet.

Jag är glad att lite snö ligger kvar. Hur förklarar man annars för en fyraåring att man ännu inte kommer hem? Att hänvisa till SMHI duger nog inte.

På mitt nattduksbord blommar förhoppningen sedan veckor. I en liten vit vas. En föraning om vad som komma skall. En påminnelse om att den kommer. Ifall jag glömt. När jag vaknar och drömde att jag var hemma. Om det är äpple eller körsbär vet jag inte. Det blir ingen frukt. Inga bär. Den vissnar aldrig. Ett pålitligt, icke allergiframkallande vårtecken. I plast och syntet.

BB-konst

och så lite Nanna Johansson:

Snipp! Snapp!

Hur går det hemma då?

Jag hörde om en tidigare långliggande sexbarnsmors förtvivlan. Mannen ringde hemifrån och hotade med att lägga in sig själv på psyket. I det fallet kanske det hade varit det tryggaste alternativet för henne? Tänker jag. Själv är jag glad att vi tagit för vana att dela på föräldradagar och hushållsbestyr.

Familjeplanering är fortfarande något kvinnan tar det största ansvaret för. Det är också framför allt hon som tar konsekvenserna av en eventuell graviditet. Och som kan bestämma om hon vill fortsätta graviditeten. Enligt svensk lagstiftning.

När kommer ett p-piller för män? Egentligen. Svaret blir alltid detsamma: Kanske om fem till tio år. Frågan är om det finns något intresse. På ungdomsmottagningen säger tjejerna att de aldrig skulle lita på att killen tog sina p-piller. Idag får killarna sätta sin tillit till tjejerna, som enligt studier glömmer tabletter varje månad. Eller käka kola med papper på.

Den här graviditeten har fått stora konsekvenser även för min man. Visst är det ledsamt för mig att inte få träffa Märta varje dag. Men jag behöver knappast oroa mig för att hon skulle gå hungrig, ha smutsiga kläder eller att dammråttorna gnager på huset. Mats sköter ruljansen, det blir på sätt och vis hans ”graviditet”. Det låter kanske självklart, men kan vara det värsta med att vara inneliggande mamma. Känslan av otillräcklighet.

Livet i mitt hem fortsätter nästan som vanligt. Utan mig. Fast i ett samtal med två medpatienter konstaterade vi något tänkvärt. Våra respektive män hade alla nyligen tagit upp ämnet manlig sterilisering. Som något intressant för framtiden. En ganska snar framtid till och med. Snipp! Snapp!

Så nog har de det lite kämpigt där hemma utan oss. Trots allt.

Grattis på födelsedagen älskling!

Märtas visdomsord 3

– Bäbisar skriker hela tiden. Då får man gå upp på sitt rum.

– Skrika, äta, sova, skrika, äta, sova, skrika, äta sova. Men åååh!

– När bäbisen är fyra år kan den också busa med faster Ingrid.

– Mamma, ta bort skärpet! Bäbisen kan ju inte komma ut!

– Hör bäbisen att jag äter godis nu?

– När bäbisen är stor kan vi springa i vattenspridaren.

– Om Hanna kommer hit får vi säga till henne att hon inte får hoppa på din mage.

– Imorgon är det mars. Nästa dag april. Nästa dag är det maj. Då kommer bäbisen hem!

– Mamma, vet du en sak? Det ska bli roligt när du kommer hem.

Vänta nu!

Men hallå där! Vänta nu! Stopp och belägg!
Skrev jag verkligen att jag kan komma att längta tillbaka? Hit? Till det här?
Skrev? Jag? DET?

Kan det ha varit en hacker? En felskrivning? Slant jag på tangenterna? Tillfälligt error.
En övergående sinnesförvirring. Ett hjärnsläpp. Ett resultat av en patients konfusion?

Om det nu faktiskt var så. Att jag skrev så. Verkligen tänkte så. Kände. Omutifallatt.
Låt det då vara en påminnelse om att det är viktigt att man har tråkigt ibland. Att man tillåter sig att göra ingenting emellanåt. Och att man ska vara glad om man har möjlighet att göra det hemma.

Hurra! Vecka 33+0 idag!

”Det är bara en och en halv månad kvar och du kan drabbas av städmani. Allt ska rensas, städas och sorteras. Allt ska fixas klart så att du slipper tänka på det sedan. En del kvinnor kan drabbas av separationsångest, hur blir livet utan magen. Det kan vara en tid av mycket känslor. Förväntan, längtan, oro och förvärkar”.

Nu känner jag igen mig. Börjar det likna en normal graviditet? Igår var första gången jag inbillade mig att det var längre tid kvar än det egentligen är. Bara tre veckor! Kanske kortare. En och en halv månad blir det i alla fall inte. Åttonde april.

Rensa, städa och sortera kan man ägna sig åt även på ett lasarett. Hinner jag verkligen göra det där fotoalbumet? Se färdigt filmen? Läsa ut boken? Imorgon bjuder jag in till syjunta här ”hemma”. Tidningar, böcker, foton, stickningar. Boka flyttfirma till april?

Separationsångest inför livet utan mage. Låter däremot främmande i mina öron. Det kvinnligt vackra med magen och att någon håller upp dörren väger inte upp tröttheten, illamåendet och blodtrycksfallen. Inte för mig. Det är den som kommer ut som är belöningen. En del av magen brukar dessutom finnas kvar rättså lång tid efteråt. Kalaskulan. I mitt fall också som ett nytillkommet ärr i ”bikinilinjen”.

Däremot tänker jag att jag ibland kommer att sakna Väntan. Det lugna tempot. Sovmorgnarna. Den serverade maten. Korven till trots. Efter helgens intensiva permissioner var det för första gången nästan skönt att återvända till avdelningen. Nästan. I april blir det omställning och nya växlar. Igen.

Mycket känslor är det allt. Förväntan och längtan. Ja visst. Förvärkar av och till. Förstås. Oro? Förvånansvärt lite.

Kanske undrar jag vem som ska hålla i kniven? Blandat med nyfikenhet på vem som ska komma ut.

Ingenting

Det här är inget blogginlägg. Inte alls. Faktiskt. Idag har jag inte tid. Inte lust. Inte lust att ta mig tid. Jag ska ägna mig åt detta: helhjärtad permission. Kanske blir det jag som får lägga Märta där hemma ikväll? För första gången på snart två månader? Inte så troligt. Konkurrensen är för stor. Farfar på besök. Sedan återvända till lasarettet för en trygg natts sömn.

Till mina trogna följeslagare som lovat att upplösas i molekyler om bloggen tystnar en dag:

Det är lugnt. Läget under kontroll. Lika tråkigt som vanligt. Händelselöst. Ni kan andas ut. Logga ut. Släcka ner. Stänga av. Koppla av. Koppla ur. Koppla från.

Vi hörs senast på måndag igen.

En fräsch patient

– Du får sluta duscha så ofta!
Barnmorskan och jag skrattar åt att ännu ett patientarmband slitits ut. Personnumret och namnet syns inte längre. Efter sju inneliggande veckor kan konstateras att medellivslängden för armbanden är tre veckor om texten skrivs för hand. Betydligt kortare med datorskriven etikett.
– Men jag måste ju vara fräsch, säger jag till mitt försvar. Ifall att!

Det händer inte så sällan att patienter ber om ursäkt för sin bristande hygien när de klättrar upp i gynstolen. Att klä av sig naken och låta någon inspektera ens mest intima kroppsdelar i strålkastarljus är för många förknippat med obehag. Oavsett om den som tittar bär vit rock. En del vet inte hur de själva ser ut ”där nere”. Har aldrig tittat efter.

Jag minns en ”pinsam läsarhistoria” ur en tjejtidning. En ung kvinna hade inför den gynekologiska undersökningen tvättat sig med spritindränkta, citrondoftande våtservetter. Säkerligen mer lämpade för handtvätt. Gynekologen hade anmärkt på de svullna, röda slemhinnorna. Frågat om det möjligen var så att kvinnan nyligen haft samlag? Klinisk blick.

För mig är en av utmaningarna med att arbeta som gynekolog att göra undersökningen så odramatisk som möjligt. Det är också fint att få patienters förtroende i samtal om frågor som sexualitet, graviditetsönskan, de ibland dubbla känslorna vid en abort, reaktioner i samband med cancerbesked. Glädje och sorg. Livet. Sekretessen är ett viktigt instrument.

Hygienfrågan är sällan av betydelse för gynekologen. Eller frisyren på könshåret. Kanske om patienten tvättar sig med för starka produkter. Eller ifall den allt vanligare rakningen orsakat irritation. Och man har sett allting förr.

Så orkar jag verkligen duscha idag? Njae. Fast tänk om det är idag det händer? Fredag den 13:e. Igen! Jag vägrar bli vidskeplig. Jag duschar inte!

Om någon har lust att hålla tummarna för mig idag, så är det helt OK.

Under ett paraply

...kan man låtsas att allting är som vanligt.

Fulheten och blaskorna

Jag har aldrig förr haft tid att läsa så många blaskor. Som nu. Alla dessa goda livsråd!

Damernas värld: ”Tröstät och bli gladare”.
Elle: ”5 steg till ditt nya succéliv”.
Tidningen Mama (ibland med den lilla bilagan Papa): ”Vill-ha-accessoarerna som lyfter din partystil”.
Som omväxling kanske Elle Interiör (inredningsporr enligt svägerskan, som märk väl köpte den åt mig.): ”Inred efter ditt humör”.
Sist men inte minst gotta sig i kändisskandaler genom Hänt Bild (med underrubrik Succétidningen!): ”Britney har sex trots förbudet”.

Visst är det härligt. Men efter en överdos blaskor kan det kännas som om något står en upp i halsen. I det här fallet kan jag nog inte skylla på den som upptar stor plats i magen nu. Det hjälper inte att höja den justerbara huvudändan i patientsängen.

Men jag vet bot: Nanna Johanssons fantastiska hemsida Fulheten med feministiska bilder och serier. Varför inte beställa boken eller ett Fanzin? Kolla in den du med – den är FÖRLÖSANDE!

Oj då, kanske dumt att ägna sig åt detta just nu. Det har ju trots allt bara gått drygt 32 graviditetsveckor.

I-landsproblem

Varje minut dör minst en kvinna till följd av komplikationer under graviditet eller förlossning. 15000-16000 kvinnor varje dag. Den vanligaste dödsorsaken är blödning. Hur stor risken är beror på var i världen du bor. Orsakerna kan förhindras. Men medlen finns inte överallt. Mödradödligheten kan användas som ett mått på välståndet i ett land.

Under läkarstudierna hade jag möjlighet att resa och få ett annat perspektiv på den svenska sjukvården.
I Zambia förlöstes kvinnor invid varandra på en rad av britsar. Inga enkelrum. Inga förhängen. Smärtlindringen var begränsad. Ingen skrek. Jag hade handsprit och svenska plasthandskar i fickan. Bara jag brydde mig om att vifta bort flugorna.
I Uganda hörde jag gälla tjut när ett sorgetåg passerade det lilla landsortssjukhuset. Den röda leran var kladdig under deras fötter. Regntid. Den här gången hade det inte gått väl.
Under min korta tid som läkare på den här kliniken har jag träffat blivande föräldrar som spärrat upp ögonen i fasa när de fått besked om att det måste bli kejsarsnitt. I deras tidigare hemland skulle operationen betyda enorma risker.

I Sverige tar man kanske för givet att såväl mor som barn överlever graviditet och förlossning. För det mesta får man rätt. Här finns tillgång till diagnostik och god vård. Som patient kan man tillåta sig att bli arg över att inte få välja förlossningssätt. Eller om pappan inte får plats när enkelrummen tagit slut. Och är det inte ofta korv på lunchmenyn?
Som läkare kanske man känner en viss irritation när patienten frågar vilket kön barnet i magen har, när ultraljudsundersökningen syftar till att leta efter någon allvarlig åkomma.

Flera av mina vänner skulle inte ha överlevt sina graviditeter eller förlossningar om de inte bott i ett land som Sverige. Kanske inte heller jag denna gång. En anledning till att mödradödligheten är så låg här är att sådana som jag blir inlagda. I väntan på.

Idag är jag bekymrad. Internet krånglar. Nu igen!

Hurra! Vecka 32+0 idag!

Ur ännu en graviditetskalender:

”Lanugohåren som har täckt barnets hud börjar försvinna. En del kan finnas kvar på axlar och rygg när barnet föds. De flesta rynkorna i ansiktet är borta och barnet utvecklar förmågan att svettas. Rörelserna i magen kommer att vara som starkast den här veckan och de övergår nu mer till att kännas som knuffar eftersom barnet får allt mindre utrymme att röra sig i. Barnet har nu mycket goda chanser att överleva om det föds.”

Skönt!

En färgstark kvinna

Idag vill jag uppmärksamma en särskild kvinna. Svärmor Gun.

Min svärmor är inte förtjust i spädbarn. Hundar gillar hon inte heller. De är smutsiga och låter illa. Kan inte föra intelligenta konversationer. När hon för fösta gången höll Märta i sin famn lyste stoltheten i blåsminkade ögon. På 28 år hade hon inte tagit ett spädbarn i sina armar. Senast var den egna dottern. Nu förevigades ögonblicket då den lilla handen vilade i den större med välmanikyrerade, illrosa naglar. Det likfärgade läppstiftet bättrades på. Slösades med, gärna lite utanför. Gun längtade redan tills den lilla skulle bli stor. Tills de kunde sitta på balkongen en ljummen sommarkväll. Måla naglarna och prata. Om livet.

Ingen är så bra på att uppmärksamma släkten som min färgstarka svärmor. Engagemanget är varmt. Stort. Välkomnande. Hon glömmer aldrig en födelsedag. Köper julklappar redan på sommaren. Ger bort presenter när ingen förväntar sig det. Skickar brev, vykort och mejl. Skriver bloggkommentarer nästan varje dag. Organiserar middagar och festligheter. Komponerar fantastiska sånger och tal som andra kanske får äran för. Gärna.

Idag fyller hon 60 år. Det firades igår kväll med stort kalas. Klädkoden var färg och glitter. Någon läste upp talet vi skickat. Det skålades i champagne.

Inom några veckor ska hon hålla ännu ett spädbarn i sina armar. En till som får plats i farmors stora hjärta.

Idag har jag målat tånaglarna lila. Bara för dig.

Mammatroll och barntroll

-Tack Märta! Så fin den är! Är det du?

-Nej, det är två troll. Mammatroll och barntroll. Båda har klätt ut sig till prinsessor. Barntrollet står bakom mammatrollet.

-Jaha. Och vad är prickarna? Snöar det?

-Det är prickar.

Fredagsblues

Vad är det med fredagar? Egentligen. Jag väcktes för tidigt efter en usel natts sömn av en intensiv kramp i vänster piriformismuskel. Dubbla madrasser hjälper inte. Prinsessan på ärten. Anar jag att personalen svävar fram som på lätta moln? Att det är något särskilt skimmer kring deras ansikten? Är leendena inte extra bländande idag? Som om det vore något speciellt. Ja visst ja, fredag!

De ser mitt mulna uttryck. Min personlighetsförändring. Försöker muntra upp:
– Det är i alla fall fredag!
Tack för den. Som om det vore någon skillnad! På avdelningen. Alla jag känner går hem till sina familjer för lite extra mys. Om de skottar ut patienterna snabbt hinner de säkert gå hem lite tidigare också. Den välsignade flexen.

Känner jag ännu för stor samhörighet med personalen? Är jag kanske för frisk för att vara inneliggande?

Den här helgen skulle vi ha åkt iväg på festligheter. Sedan vidare till en veckas vårvinter i fjällen. Gnistrande nysnö och värmande sol. Det är verkligen SYND om mig! Dessutom blev Märta magsjuk igår kväll. Får inte träffa dem på flera dagar. Ingen helgpermission. På middagsmenyn det enda jag inte kan äta: Janssons frestelse. Håller jag inte på att få en finne i pannan också? Säkert snöar det idag igen. Och rundstickan jag internetshoppade var för kort.

Jävla fredagsblues.

(Klicka på den suddiga bilden om du inte heller vill hålla tillbaka ett leende. Trots allt.)

Utanför mitt fönster

Vinterjackan når inte runt. Hon går långsamt, vaggande. Så fort hon kan. Magen först. Hon sedan. Stannar och pustar. Några meter kvar.

Bilen måste parkeras om. Han trippar framför, spända steg. Slänger med väskan. Som packats tidigare. I fall att. Vänder sig om. Hänger hon med?

Framme vid förlossningen.

En lite besvärligare patient

– Även om det blir en lillebror kommer jag att kalla bäbisen för ett tjejnamn, säger Märta.

Man vet inte säkert om ultraljud på något sätt är skadligt för barnet i magen. Troligtvis inte. Men att köpa en egen dopplerapparat för att när som helst kunna höra den lillas hjärtslag är nog inte att rekommendera. Inte heller att göra ”souvenirultraljud” för att få en fin bild eller titta närmare på könsorganen. Snopna blir de föräldrar som fått besked om barnets kön om det sedan visar sig att det inte stämmer. När facit väl kommer.

På avdelningen avlyssnas fosterljuden morgon och kväll. Det betyder att barnmorskan räknar barnets hjärtslag med ultraljudsdoppler. Ett mått på hur barnet mår. Det blir många undersökningar om man vistas här i uppemot tre månader. Jag ger barnmorskan övning i att lyssna med gammaldags trätratt istället. En lite besvärligare patient.

Den som växer i min mage väger nu 1572 gram. I alla fall enligt gårdagens ultraljudsundersökning. Tre hundra gram tyngre än för två veckor sedan. Den rör sig normalt, kan svälja och kissa. Ligger med huvudet nedåt. Det är lagom mycket fostervatten. Moderkakan har inte flyttat sig ur vägen. Kommer inte att göra det. Om barnet fortsätter att växa i samma takt kommer det i början av april att vara något mindre än Märta var. 2750 gram lätt föddes Märta efter en för tidig vattenavgång. En sommarnatt för snart fem år sedan.

Jag har blundat mig igenom alla ultraljud. Om det blir en lillasyster eller lillebror vet vi inte. Mest nyfiken är nog storasyster själv:

– I vår när bäbisen kommer hem får vi se om den har en snopp eller en snippa!

Små skära grisar

Jag delar matrum med BB-patienterna. Nyförlösta mammor med försiktig bredbent gång. Vita nättrosor som sticker upp ovan byxlinningen. Förlossningsbindan som inget baggymode kan dölja. De nyblivna papporna konverserar lågmält. Flyttar sig ur vägen. Vågar inte säga till om att smöret tagit slut. Jag visar var kopparna står utan att de behöver fråga. Ingen hittar i skåpen som jag.

I fyrkantiga plastlådor rullas de nyfödda omkring. På lådans kant den lilla papperslappen som talar om födelsetid och vikt. Och så kön förstås. Rosa lapp för flickor. Blå för pojkar. De ännu namnlösa parkeras invid matborden. Små vita strumpor plockas av för att se vems tårna är. Igen.
– Stackarn! Han har verkligen fått dina fötter! Men öronen är mina.
Förlossningsupplevelser jämförs. Ibland gick det bättre än man vågat hoppas. För somliga var det långdraget. För andra gick det snabbt. Kanske Om-jag-gjort-som-barnmorskan-sa-i-telefon-hade-jag-fött-hemma. Tvillingmamman delar med sig med kraftfull stämma. Alla kan historien nu. Dubbel stolthet?

– Jag har fått en lillasyster. Vill du se?

Jag väcks ur mina funderingar. Det går inte att ta miste på pojkens lyckorus. Storebror.
– Alla är här! Farmor. Mormor. Men katten fick stanna hemma!

Vi går bort till plastlådan.
– Titta där är hon!

Den lilla blinkar förvånat mot lampans skarpa sken. Provar rösten. Gnyr.
– Visst låter hon som en hes gammal katt?

Jag ler och gratulerar ännu ett föräldrapar. Och Storebror förstås.

Ni frågar om det inte är jobbigt att se andras bäbisar hela dagarna. Men nej. Deras är likadana allihop. Små skära grisar i en plastlåda.

Jag väntar på min egen!

Hurra! Vecka 31+0 idag!

Jag har varit inlagd i ungefär fem veckor nu. Sedan dess har andra patienter med liknande diagnoser försvunnit. De har råkat ut för plötsliga stora blödningar. Urakut kejsarsnitt för att rädda mor och barn. De befinner sig nu istället på nyföddhetsavdelningen och kommer sannolikt inte hem tidigare än vad vi gör.

På mitt rum är det fortsatt lugnt. Jag har dragit vinstlotten. Varje dag.

Till vintern

Var det vårsolen jag anade igår? Som värmde i ansiktet när jag fick en stund där hemma?

Du var ovanligt fin i år. Kom tidigt gjorde du också.

Tack för snön! Tack för kylan!

Du kan släppa taget nu.

Vasaloppet är kört.