Snipp! Snapp!

Hur går det hemma då?

Jag hörde om en tidigare långliggande sexbarnsmors förtvivlan. Mannen ringde hemifrån och hotade med att lägga in sig själv på psyket. I det fallet kanske det hade varit det tryggaste alternativet för henne? Tänker jag. Själv är jag glad att vi tagit för vana att dela på föräldradagar och hushållsbestyr.

Familjeplanering är fortfarande något kvinnan tar det största ansvaret för. Det är också framför allt hon som tar konsekvenserna av en eventuell graviditet. Och som kan bestämma om hon vill fortsätta graviditeten. Enligt svensk lagstiftning.

När kommer ett p-piller för män? Egentligen. Svaret blir alltid detsamma: Kanske om fem till tio år. Frågan är om det finns något intresse. På ungdomsmottagningen säger tjejerna att de aldrig skulle lita på att killen tog sina p-piller. Idag får killarna sätta sin tillit till tjejerna, som enligt studier glömmer tabletter varje månad. Eller käka kola med papper på.

Den här graviditeten har fått stora konsekvenser även för min man. Visst är det ledsamt för mig att inte få träffa Märta varje dag. Men jag behöver knappast oroa mig för att hon skulle gå hungrig, ha smutsiga kläder eller att dammråttorna gnager på huset. Mats sköter ruljansen, det blir på sätt och vis hans ”graviditet”. Det låter kanske självklart, men kan vara det värsta med att vara inneliggande mamma. Känslan av otillräcklighet.

Livet i mitt hem fortsätter nästan som vanligt. Utan mig. Fast i ett samtal med två medpatienter konstaterade vi något tänkvärt. Våra respektive män hade alla nyligen tagit upp ämnet manlig sterilisering. Som något intressant för framtiden. En ganska snar framtid till och med. Snipp! Snapp!

Så nog har de det lite kämpigt där hemma utan oss. Trots allt.

Grattis på födelsedagen älskling!