– Har du gjort något kejsarsnitt förut?
Den nyopererade mamman tittar på mig från andra sidan frukostbordet. Hur svarar jag på det? Ett hundratal? Jag har tappat räkningen. Inget i den bemärkelse hon menar.
– Nej, jag har haft en vaginal förlossning.
– Det kändes ingenting! De är jätteduktiga! Men ett tag var det som om någon låg på min mage. Värsta trycket!
Det var antagligen när barnet skulle ut. Tänker jag. När operationsassistenten lägger sin arm och kroppstyngd över livmodern. För att barnet ska pressas ut genom såret längre ner. Men jag säger inget. Läkarrocken har jag lagt bort för länge sedan. Inte många vet att jag jobbar här. Utom personalen förstås.
Mitt allra första kejsarsnitt. Jag hade arbetat ett par månader som underläkare på kvinnokliniken. Assisterat erfarna kolleger. Hållit undan fettväv och tarm. Varit snabb med duk och sug. Att ge operatören arbetsro var min uppgift. Att lägga tråden åt rätt håll. Och att se och lära. Gradvis hade jag börjat göra delar av operationen själv. Hållit i skalpellen som skar genom huden. Sytt ett lager i livmodern. Satt häftklamrar när allt var klart.
Så var det min tur att ta steget. Till andra sidan operationsbordet. Som huvudoperatör.
Till min förvåning var patienten någon jag kände igen från skoltiden. Jag höll med överläkaren om att det inte borde spela någon roll. Jag hade laddat så länge. Ville få det överstökat. Men känslan av att vara en bluff och att kunna bli avslöjad växte. Borde hon inte lättare än andra genomskåda min ungdom? Min oerfarenhet. Och borde då inte hennes nervositet växa sig större än min?
Om jag darrade på handen minns jag inte. Det jag minns är patientens ord efteråt:
– Tack Sara! Det var så skönt att det var du! Du var ju så duktig i skolan!
Snart väntar mitt andra första kejsarsnitt.
Den nyopererade mamman tittar på mig från andra sidan frukostbordet. Hur svarar jag på det? Ett hundratal? Jag har tappat räkningen. Inget i den bemärkelse hon menar.
– Nej, jag har haft en vaginal förlossning.
– Det kändes ingenting! De är jätteduktiga! Men ett tag var det som om någon låg på min mage. Värsta trycket!
Det var antagligen när barnet skulle ut. Tänker jag. När operationsassistenten lägger sin arm och kroppstyngd över livmodern. För att barnet ska pressas ut genom såret längre ner. Men jag säger inget. Läkarrocken har jag lagt bort för länge sedan. Inte många vet att jag jobbar här. Utom personalen förstås.
Mitt allra första kejsarsnitt. Jag hade arbetat ett par månader som underläkare på kvinnokliniken. Assisterat erfarna kolleger. Hållit undan fettväv och tarm. Varit snabb med duk och sug. Att ge operatören arbetsro var min uppgift. Att lägga tråden åt rätt håll. Och att se och lära. Gradvis hade jag börjat göra delar av operationen själv. Hållit i skalpellen som skar genom huden. Sytt ett lager i livmodern. Satt häftklamrar när allt var klart.
Så var det min tur att ta steget. Till andra sidan operationsbordet. Som huvudoperatör.
Till min förvåning var patienten någon jag kände igen från skoltiden. Jag höll med överläkaren om att det inte borde spela någon roll. Jag hade laddat så länge. Ville få det överstökat. Men känslan av att vara en bluff och att kunna bli avslöjad växte. Borde hon inte lättare än andra genomskåda min ungdom? Min oerfarenhet. Och borde då inte hennes nervositet växa sig större än min?
Om jag darrade på handen minns jag inte. Det jag minns är patientens ord efteråt:
– Tack Sara! Det var så skönt att det var du! Du var ju så duktig i skolan!
Snart väntar mitt andra första kejsarsnitt.
Inlägg
Och det är också en upplevelse kan jag lova. I mitt fall inte en särskilt trevlig, men det blir nog bättre för dig som inte behöver vara ursinnig samtidigt. Det är ju faktiskt riktigt häftigt att både känna precis vad de gör och ändå inte...och belöningen är ju lika fantastisk som i "vanliga" fall. Och man har varit lika duktig!
SvaraRaderaÄntligen en kommentar från din barndomsvän Milou! Följer din blogg intensivt! En skön morgonrutin;=) Bloggbevakning,morgonkaffe & så gröt till Oskar. Du är fantastisk Sara! På alla sätt! Inte för att du var suverän även i skolan utan för att du är du!!! Tänker på dig ofta! MåndagsKRAMEN går till dig! Krama även dina tre m (Magen, Märta & Mats ;)
SvaraRaderaNej, ursinnig kommer jag nog inte att vara. Men säkert nervös. Kan narkosen ta bort benskakningar? Hade träningsvärk i flera dagar efter ambulansfärden hit.
SvaraRaderaMilou! Tänk när vi satt och pluggade på ditt prydliga flickrum.
Gissa om jag haft användning av gravidkläderna du fixade! Så skönt att slippa patientskjortorna. Har hört att våren nått er på västkusten...
Kram!