Hurra! Vecka 33+0 idag!

”Det är bara en och en halv månad kvar och du kan drabbas av städmani. Allt ska rensas, städas och sorteras. Allt ska fixas klart så att du slipper tänka på det sedan. En del kvinnor kan drabbas av separationsångest, hur blir livet utan magen. Det kan vara en tid av mycket känslor. Förväntan, längtan, oro och förvärkar”.

Nu känner jag igen mig. Börjar det likna en normal graviditet? Igår var första gången jag inbillade mig att det var längre tid kvar än det egentligen är. Bara tre veckor! Kanske kortare. En och en halv månad blir det i alla fall inte. Åttonde april.

Rensa, städa och sortera kan man ägna sig åt även på ett lasarett. Hinner jag verkligen göra det där fotoalbumet? Se färdigt filmen? Läsa ut boken? Imorgon bjuder jag in till syjunta här ”hemma”. Tidningar, böcker, foton, stickningar. Boka flyttfirma till april?

Separationsångest inför livet utan mage. Låter däremot främmande i mina öron. Det kvinnligt vackra med magen och att någon håller upp dörren väger inte upp tröttheten, illamåendet och blodtrycksfallen. Inte för mig. Det är den som kommer ut som är belöningen. En del av magen brukar dessutom finnas kvar rättså lång tid efteråt. Kalaskulan. I mitt fall också som ett nytillkommet ärr i ”bikinilinjen”.

Däremot tänker jag att jag ibland kommer att sakna Väntan. Det lugna tempot. Sovmorgnarna. Den serverade maten. Korven till trots. Efter helgens intensiva permissioner var det för första gången nästan skönt att återvända till avdelningen. Nästan. I april blir det omställning och nya växlar. Igen.

Mycket känslor är det allt. Förväntan och längtan. Ja visst. Förvärkar av och till. Förstås. Oro? Förvånansvärt lite.

Kanske undrar jag vem som ska hålla i kniven? Blandat med nyfikenhet på vem som ska komma ut.