Små skära grisar

Jag delar matrum med BB-patienterna. Nyförlösta mammor med försiktig bredbent gång. Vita nättrosor som sticker upp ovan byxlinningen. Förlossningsbindan som inget baggymode kan dölja. De nyblivna papporna konverserar lågmält. Flyttar sig ur vägen. Vågar inte säga till om att smöret tagit slut. Jag visar var kopparna står utan att de behöver fråga. Ingen hittar i skåpen som jag.

I fyrkantiga plastlådor rullas de nyfödda omkring. På lådans kant den lilla papperslappen som talar om födelsetid och vikt. Och så kön förstås. Rosa lapp för flickor. Blå för pojkar. De ännu namnlösa parkeras invid matborden. Små vita strumpor plockas av för att se vems tårna är. Igen.
– Stackarn! Han har verkligen fått dina fötter! Men öronen är mina.
Förlossningsupplevelser jämförs. Ibland gick det bättre än man vågat hoppas. För somliga var det långdraget. För andra gick det snabbt. Kanske Om-jag-gjort-som-barnmorskan-sa-i-telefon-hade-jag-fött-hemma. Tvillingmamman delar med sig med kraftfull stämma. Alla kan historien nu. Dubbel stolthet?

– Jag har fått en lillasyster. Vill du se?

Jag väcks ur mina funderingar. Det går inte att ta miste på pojkens lyckorus. Storebror.
– Alla är här! Farmor. Mormor. Men katten fick stanna hemma!

Vi går bort till plastlådan.
– Titta där är hon!

Den lilla blinkar förvånat mot lampans skarpa sken. Provar rösten. Gnyr.
– Visst låter hon som en hes gammal katt?

Jag ler och gratulerar ännu ett föräldrapar. Och Storebror förstås.

Ni frågar om det inte är jobbigt att se andras bäbisar hela dagarna. Men nej. Deras är likadana allihop. Små skära grisar i en plastlåda.

Jag väntar på min egen!