När man vet att väntan är kort kan den kännas som en evighet.
De flesta som varit i slutet av en graviditet känner nog igen sig. När det enligt ultraljudet eller sista mens beräknade förlossningsdatumet kommer nära. Jag har träffat många överburna mammor. Som passerat utgångsdatum. Så att säga. En del har i det läget varit övertygade om att det aldrig kommer att bli någon förlossning. Över huvud taget. Var inte hela graviditeten en inbillning? En nio månaders bluff. Och hon hade gått på det. Svalt alltihop. Grundlurad. Skulle nu få leva med sin dumhet resten av livet. Och sedan. Den ärliga lättnaden i mammans ögon när hon fått höra de för en annan självklara orden: Ut kommer den alltid.
Den som inte upplevt detta kanske kan förstå utifrån längtan efter något annat. Första semesterdagen. Påsklovet? Dagen då en saknad vän kommer hem. Eller kanske i bytet mellan två jobb. Hur långsamt det känns på det gamla när man i tanken redan börjat med något nytt.
Men så precis mot slutet. När det till sist går upp för en att det inte är långt kvar. Då kan man få ny energi. Eld i baken. För man vill väl inte jobba över dagen innan semestern? Eller offra en ledig skärtorsdag för allt man inte hann på onsdagen? Man vill hänge sig åt sin vän, den nya utmaningen, det efterlängtade. Sitt barn.
Ungefär där befinner jag mig nu. På väg in i slutspurten. Nu kan jag hålla med när någon säger att det inte är långt kvar. Känna glädje. Förväntan.
Jag slipper åtminstone oroa mig för att bli överburen. Och inte kommer jag att behöva klämma ut ett förhållandevis stort barn. Jag behöver inte ens fundera på när det är dags att åka hit.
Jag är här.
Inlägg
HURRA!!
SvaraRadera/lök
Jag skrattar igenkännande när jag läser dagens blogg. När min son/din man skulle födas gick jag fjorton dagar över tiden. Dessutom hade man på mödrahälsovården mot slutet börjat tidigarelägga datumet, så jag började vänta två veckor före det sagda datumet. Alltså blev det fyra veckors väntande. Till slut började jag tro att det alltid skulle vara så där dvs jag och en otymplig kropp där jag knappt kunde sova för ungrackan tryckte så mot lungorna och tränade brakedance mot revbenen.
SvaraRaderaJa, ja, jag vet att ingen vill höra om andras erfarenheter och framförallt inte från stenåldern dvs sjuttiotalet, men när man läser din blogg kommer minnena ändå framkrypande - minnen som man inte visste att man hade.
Godnatt!