Inte en susning

Det enda man säkert vet om sin kommande förlossning är att man inte vet mycket. Varken om när, var eller hur.

När?
Ibland känns det som om det beräknade förlossningsdatumet är till för att man ska ha ett snabbt svar på den ständigt uppdykande frågan: ”När är det dags för dig då?”. Sedan kommer den obligatoriska kommentaren om magens utseende och storlek, undran ifall man vet ”vad” det blir (en lök?). Kanske känner man plötsligt också en hand på sin mage. I vissa fall kan man förtränga in i det sista att det faktiskt kommer en förlossning. Men att barnet ska ut tids nog, det borde man veta.

Var?
Kanske känner man sig övertygad om att det ska ske på förlossningen. Men det finns alternativ: På akuten? I ambulans? På en operationssal? Hemma? I baksätet på den egna bilen. I en taxi. Eller varför inte på Statoil. Bensinmacken i sluttningen nedanför lasarettet är faktiskt en inte helt ovanlig anhalt om det kniper (eller tja, inte kniper… ni förstår vad jag menar). Ungar som har bråttom ut brukar som tur är vara pigga rackare.

Hur?
Detta vet man verkligen ingenting om, oavsett vad man skrivit i sin genomtänkta förlossningsplan. Ska det gå snabbt? Långsamt? Lagom? ”Naturligt”? Med all upptänklig, modern smärtlindring? Avgrundsvrålande, pustande, jublande, kräkande? Liggande, sittande, stående, krälande, sovande steriltvättad under en operationslampa? Som en befrielse, en mardröm, den lyckligaste dagen i ens liv. Med påhejande personal? Med dola, med telefontolk, med sin mamma? Med en blivande pappa som lever sig in, slutar andas och krystar häftigare än du? Med en blivande pappa som läser bilsport i ett hörn och inte tar av sig kepsen? Med tanken ”är det verkligen han som är pappan”?

För egen del tror jag att det blir före maj månad, liggande på ett operationsbord på min egen arbetsplats, med den blivande pappan lugnande vid min sida. I goda, kanske lite nervösa händer.

Men man vet aldrig.

(Bilden visar utsikten från fönstret på sal 104).