Är det du som fått mig att kräkas, att känna underliga lukter, att stupa i säng klockan åtta, att frossa i kött och citrus, att sätta nålar i öronen, att blöda och alldeles tappa andan?Är det du som får mig att gråta och längta hem till vardagstjafs?
Jag älskar dig.
Inlägg
Hej Sara!
SvaraRaderaFörst Sara: vad vackert du skriver, man blir rörd, så fina betraktelser!
Och; tänker att när jag läser din blogg så har det lilla livet redan börjat ta Världen i anspråk. Vill ha uppmärksamhet. Från alla. Den lilla människan vill bli synlig för hela världen! Vad månde bliva! Och storasyster förbereder sig för sin roll. På stort allvar. Du får Tiden med växandet av den lilla förstås, men också växandet och förberedelse som tillblivandet som tvåbarnsmor. På ett annat sätt, förstås. Förstår att det kräver sitt att befinna sig i ett stillavarande liv, speciellt med din aktiva personlighet.
I alla fall Sara - vi saknar dig här på UM och tänker på dig ska du veta.
Kramar från Berith