Djuriskt gravid

Det kom två vykort till avdelningen. Båda föreställer samma sak: en ko.
Jag undrar. Blir man mer djurlik som gravid?

En ko med svällande juver. Ett råmande hondjur. En mjölkproducent? Ett idisslande kreatur. Äta-kräkas-äta-kräkas-äta-kräkas-äta. Varför inte en flodhäst? Man kan känna sig så. En smidig gasell är man i varje fall inte. Man äter som en häst. Blir en köttlysten lejonhona. Ryter i gör man gärna. Flyter ut likt en padda med knottrig, grönbrun hy. Samlar fett i bulliga kroppsdelar, antar vaggande passgång. En kamel? Elefantens ödematösa stolpar till ben. Babianens högröda ansiktsfärg (eller var det apans bakdel?). En påpälsad buffel på het savann – varmt, svettigt. Grisaktigt grymtande av nästäppa. Krokodiltårar vid minsta motgång. En sengångares rörelsemönster. En fårskalle, helt klart.

Fick man välja skulle man kanske vara en känguru. Smart att bära ungen i en påse. Eller varför inte en pingvinmamma. Att få simma ut i friskt saltvatten medan pappan ruvar kvar.

Efter att ha ylat som en varg genom förlossningen (eller tjutit som en vrålapa) får man den nyfödda lagd till sin grodbuk. Tänk att få lyfta sitt eget barn med armar prydda av gäddhäng. Efter amningsskolan kanske man hellre vore en sugga. Bara att lägga omkull sig så kommer de små rusande. Maten är serverad! Inga plastiga amningsnappar, ingen bh med märklig knäppning, ingen amningströja från boob. Och inte behöver man pumpa ur för att stressa iväg till någon stulen timmes barnfri aktivitet. Nöjd i sin svinstia. Och nöjd borde man vara, för snart har man bara taxöron kvar.

Tja. Det bästa är nog ändå att vara ruvhöna.

Men någon hönsmamma vet jag inte om jag blir.