Tänk dig att du måste tillbringa dag och natt på jobbet i kanske tre månader. Utan att jobba. När du tittar ut genom fönstret ser du en annan del av byggnaden. Huset går i vinkel. Du ser ingången. Kollegerna som skyndar in på morgonen och ut framåt kvällen. Du stannar kvar. Om du tittar ut genom ett annat fönster och sträcker lite på nacken kan du en klar dag se nästan ända hem. Du får inte åka dit. Om du ska ta dig någon annanstans än till toaletten eller matrummet får du be någon skjutsa dig i rullstol. Du har inget val.
Det är inte synd om dig. Du mår bra. Har inte ont. Är inte särskilt orolig. Människorna runtom dig är omtänksamma. Du litar på dem. Du har sysselsättning. Kan kommunicera via telefon och internet. Du kan ta emot besök. All inclusive. Du väntar på den finaste belöningen. Tvivlar inte på att den kommer. Och när den väl kommer har du redan glömt hur lång väntan var.
Bättre än en dokusåpa!
Bättre än en dokusåpa!
Inlägg
Ja, rena dokusåpan men inte alls med ditt lugna och nästan händelselösa perspektiv sett tycker vi att vår dag har varit. "Skynda dig upp", ropade maken kvart över sex och jag hoppade ur sängen och ut på balkongen för att som jag trodde få titta på soluppgången /fast det var faktiskt tre kvart för tidigt för det egentligen, om jag hade tänkt efter/. Ett stort rökmoln syntes över vår stad. VAAA!!?? "Statt brinner!"
SvaraRaderaBrand i centrum av vår stad där hela den nyrenoverade restaurangdelen av stadshotellet gått upp i rök och det bara några dagar inför den storslagna och totalt utsålda återinvigningen. Vilken sorg och oro som kantat den här dagen när vi förstår att den organiserade brottsligheten slagit till. Det är det enda alla har talat om.
Nu är det sen kväll och jag försöker tänka på något positivt, men det är svårt. Alla har vi blivit uppskrämda av dagens händelse.
Kära ruvhönan! Var glad över händelselösa dagar med invanda rutiner. Ruva vidare på din skatt och var nöjd med att inga sensationer inträffar.