Jag är inte bara doktor utan också blivande tvåbarnsmor

Resan från att ha varit doktorn till att bli ”långliggaren” på avdelningen för oförlösta, gravida kvinnor var egentligen inte så lång. I alla fall inte i antal meter räknat.

För någon vecka sedan tog jag två trappsteg i taget för att hinna snabbt nog mellan gynmottagningen, förlossningen och avdelningarna på länslasarettet. Visst, foglossningen men framför allt vinterkylan gjorde att jag hellre promenerade till jobbet än tog cykeln och att jag stakade mig fram i skidspåret med glidvalla istället för att utmana bäckenet med parallellåkning. På mottagningen träffade jag kvinnor med olika besvär i slutet av graviditeten. Högt blodtryck, för tidiga sammandragningar, huvudvärk, minskade fosterrörelser. En del gav jag lugnande besked och skickade hem efter en undersökning, andra la jag in på avdelningen.

Sedan kom Blödningen.

Nu ligger jag själv i patientsängen med all tänkbar sysselsättning inom en armlängds avstånd. Jag ska nämligen ligga här länge. Förhoppningsvis ska jag vila i tio veckor innan barnet behöver komma ut. Jag föreställer mig personalens morgonrapport: ”Hur går det för previan? Någon ny blödning i natt? Nähä, bra, då har ännu en dag gått”. Till slut blir jag ett inventarium på avdelningen och slipper inte ut i dagsljuset förrän efter det planerade kejsarsnittet. Någon gång när vårblommorna tittar fram.

Jag som skulle ha skött ronden på just den här avdelningen i veckan. Jag som skulle ha haft jouren i helgen. Som skulle ha varit beredd att rycka ut med sugklocka och operationsskalpell. Som skulle ha sett till kvinnor med cancer och färska operationssår på gynavdelningen. Som skulle ha skickat hem lyckliga, nyblivna föräldrar från BB. Jag som lagt in kvinnorna i de intilliggande patientsalarna.

Doktorn i pyjamas. Previan på sal 104:2.