Äntligen hemma!

Hon föddes på en dag med många namn. Dagen före skärtorsdag. Dymmelonsdagen heter den visst. Askonsdagen menar somliga. Och romernas nationaldag. Den åttonde april.
Helt enligt planerna. Lite för tidigt. Och mycket efterlängtad. Rut.

Graviditeten blev aldrig fullgången, men kändes desto längre. Inte bara åtta månader med växande mage. Eller tre månader som inneliggande patient. Utan hela tre år lång. Längtan efter ett andra barn. Ett syskon. Det tog tid innan vi vågade tro på den här graviditeten. Vågade känna. Glädjas.

Upprepade missfall och ofrivillig barnlöshet är vanligt. Jag vet ju det. Jag jobbar med det. Arbetet och insikterna har både stöttat och försvårat. Att diagnosticera missfall. På sig själv. Att höra abortsökande säga ”Jag FÖRSTÅR inte hur jag kan bli gravid så lätt!” Att stötta andra som får missfall. Utan att gråta själv. Att förlösa andra kvinnor. Att sterilisera andra kvinnor. Att göra två abortoperationer, skynda iväg för provtagning på sig själv, sedan tillbaka till ytterligare en abortoperation. Att få frågan ”Är du inte sugen på nummer två?” när nummer ett är mellan två och tre år. Inte fyra.

Den slutliga färden mellan avdelningen och operationssalen gick däremot snabbt. Ändå hade vi inte bråttom. Jag hade tur som klarat mig länge utan blödningar. Kejsarsnittet kunde ske under lugna former. Liggande på vänster sida rullades jag fram med ännu hel mage. Bekanta korridorer ur ett annorlunda perspektiv. Utanför operationsavdelningen läste jag ett läkarnamn på väggen invid ett arbetsrum. Mitt avstädade skrivbord. Mitt namn.

Operationen gick bra. Jag var trygg i vana kollegers händer. Strax hördes barnskrik. Den femtonde Hogmarkaren lyftes ut. Pigg och vaken. Precis lagom stor för drygt 36 graviditetsveckor. 47cm, 2580g. Hon kunde hålla blodsockret, men inte riktigt värmen. Förstod att suga, men orkade inte länge. Antog en påskgul hudfärg, men behövde inte sola bort det lätt förhöjda gulsotsvärdet.

Vi kämpade några dagar på BB. Jag försökte att inte tänka på hemgång, men insåg att jag ändå trodde det var dags att åka hem. Istället blev det barnkliniken. Extra mat direkt till magen genom slang i näsan. När sonden kommit på plats var Rut än mer lik storasyster. Jag fick samma sängplats som då. När jag pumpat den första flaskan bröstmjölk och skulle märka den med datum insåg jag att det var vår bröllopsdag. Mats var hemma med en sjuk Märta. Vi kunde inte ses. Märta ringde på min avstängda mobiltelefon. Jag hörde först senare hennes röst på telefonsvararen. Hon hade vänt sig till pappa och konstaterat: ”Mamma är inte hemma”. Mamman som flyttat till lasarettet.

När jag såg hur trött Rut var förstod också jag att vi behövde vänta lite till. Och när jag återsåg mammor som försvunnit från kvinnokliniken månader tidigare efter alltför korta graviditeter blev jag åter påmind. Om att min väntan var det bästa som kunde ha hänt.

Nu är vi hemma på permission. Sköter matningen i soffan. Senast jag var här låg snön i meterhöga drivor. Märta byggde en snögubbe och åkte pulka på tomten. Nu blommar krokusar och buskarnas knoppar är stora. Men de har inte slagit ut. Gatan är ännu inte sopad. Och en tunn remsa snö ligger kvar i det skuggiga hörnet. Precis lagom mycket vår. Det känns som om jag varit borta på en lång resa. En resa jag inte valt att göra. Som om jag varit långt, långt borta. Ändå ser jag sjukhuset från köksfönstret. Och jag är lycklig. Precis så lycklig som jag inte vågat hoppas att jag skulle bli. Just precis så.

När jag tänker på mitt andra första snitt slår det mig att det jag brukar informera patienter om verkar stämma. Hur ryggbedövningen gör att man inte upplever smärtan, men att man känner att kroppen kränger på bordet. Att barnet brukar komma ut snabbt, men att det tar längre tid att sy ihop. Att man kan må illa och behöva kräkas. Och att man, om man har tur, kan ha barnet en stund vid sitt bröst.

Men mest av allt kommer jag att minnas operatörens ord alldeles innan:
– Hej Sara! Igår kväll läste jag ”En ruvhönas betraktelser”. Det är över nu.