Ett kängurubarn?

Kängurumetoden går ut på att för tidigt födda barn vårdas hud mot hud hos föräldrarna. Närkontakten kan ersätta en kuvös. Forskning visar att barnet blir mindre stressat. Får färre andningsuppehåll. Håller värmen bra. Föräldrarna blir mer delaktiga, kan lättare knyta an. Och amningen underlättas.

Kanske lurades någon av bilden att tro att vår väntan är över? Så är nu inte fallet. Men det vore inte heller osannolikt. Vid den här tiden i graviditeten med Märta berättade jag för Mats att vattnet hade gått. Åtminstone trodde jag det.
– Va? Blev svaret via en telefonledning från Uppsala.

Två dygn senare föddes en blåfärgad, pigg flicka. Till förvånade förstagångsföräldrar, som hunnit återförenas i hemstaden. Men inte funderat färdigt på namn. Lätt prematur rullades flickan ner till nyföddhetsavdelningen. Efter att ha skålat i rosa bubbelsaft placerades mamman på fyrsal på BB (eller kallas det sjusal när man delar med tre andra mammor och deras skära grisar). Pappan fick åka hem.

Märta kom att vårdas två veckor på barnkliniken. Hon kunde andas själv. Var en bjässe jämfört med rumskamraterna. Men hon var inte tillräckligt färdig för att orka hålla värmen och blodsockret. Klarade inte att suga, fick matas med sond. Solade solarium efter att ha färgats gul.

– Åk hem och sov ni! sa personalen. Vi tar hand om henne. Får vi förresten ge henne napp? Passa på att vila! Gå på bio!

Vi som inte hade en aning om hur man håller ett spädbarn gjorde precis så. När jag minns den känsla som för mig alltid kommer att vara förknippad med filmen ”Så som i himmelen” tänker jag att det är bra att även detta lasarett numera tillämpar kängurumetoden. Sedan två månader tillbaka.

Fast OK. Jag är rättså nyfiken på ”Män som hatar kvinnor”.