– Jaså, du har fått en liten nu?
Min placenta previa-kompis blinkar och skrattar åt att någon lämnat sin plastlåda med tillhörande bäbis invid mitt frukostbord. Vi brister ut i ett gapskratt. Så osannolikt känns det att någon av oss skulle sitta där med vår egen unge. Den som startat det hela vaknar till. Gråt hörs ur plastlådan. Mamman skyndar tillbaka.
Det var igår morse. På kvällen var något annorlunda. Med avdelningens andra enkelrum. Rummet mittemot. Dörren stod på vid gavel. Sängen borta. Åh. Nej. DET hade hänt. Igen.
Sedan jag blev inlagd har kvinnor avlöst varandra en efter en i rummet mittemot. Tickande bomber. Som jag. Plötslig detonation. Blödning. Urakut kejsarsnitt.
Jag somnade inte omedelbart igår. Tvingade tanken att ställa om. Från förskräckelse. Tomhet. Övergivenhet? Till lättnad och tacksamhet. För att just jag legat här så länge.
Nästa gång. Min tur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Påfrestande, nästan overkligt. Om jag ändå kunde göra någonting för dig. Världens finaste syster! Stor kram. :)
SvaraRaderaHåller med Göran! Önskar så båda att allt håller sig lugnt och stilla och samtidigt att tiden nu går fort och vi får träffa korven!
SvaraRaderaVärldens finate kompis! Stor kram K.:)
Hej! Gemensam vän länkade sida från fb. Härligt att få följa din resa, en resa som jag hoppades- och gladeligen skulle gjort, mina tvilling tjejer föddes i vecka 25+4 i november -07. Jag skulle gärna ruvat i 9 månader om vi bara sluppit gå igenom den resan. Önskar dig all lycka på resans sista etap! / Louise
SvaraRadera