I-landsproblem

Varje minut dör minst en kvinna till följd av komplikationer under graviditet eller förlossning. 15000-16000 kvinnor varje dag. Den vanligaste dödsorsaken är blödning. Hur stor risken är beror på var i världen du bor. Orsakerna kan förhindras. Men medlen finns inte överallt. Mödradödligheten kan användas som ett mått på välståndet i ett land.

Under läkarstudierna hade jag möjlighet att resa och få ett annat perspektiv på den svenska sjukvården.
I Zambia förlöstes kvinnor invid varandra på en rad av britsar. Inga enkelrum. Inga förhängen. Smärtlindringen var begränsad. Ingen skrek. Jag hade handsprit och svenska plasthandskar i fickan. Bara jag brydde mig om att vifta bort flugorna.
I Uganda hörde jag gälla tjut när ett sorgetåg passerade det lilla landsortssjukhuset. Den röda leran var kladdig under deras fötter. Regntid. Den här gången hade det inte gått väl.
Under min korta tid som läkare på den här kliniken har jag träffat blivande föräldrar som spärrat upp ögonen i fasa när de fått besked om att det måste bli kejsarsnitt. I deras tidigare hemland skulle operationen betyda enorma risker.

I Sverige tar man kanske för givet att såväl mor som barn överlever graviditet och förlossning. För det mesta får man rätt. Här finns tillgång till diagnostik och god vård. Som patient kan man tillåta sig att bli arg över att inte få välja förlossningssätt. Eller om pappan inte får plats när enkelrummen tagit slut. Och är det inte ofta korv på lunchmenyn?
Som läkare kanske man känner en viss irritation när patienten frågar vilket kön barnet i magen har, när ultraljudsundersökningen syftar till att leta efter någon allvarlig åkomma.

Flera av mina vänner skulle inte ha överlevt sina graviditeter eller förlossningar om de inte bott i ett land som Sverige. Kanske inte heller jag denna gång. En anledning till att mödradödligheten är så låg här är att sådana som jag blir inlagda. I väntan på.

Idag är jag bekymrad. Internet krånglar. Nu igen!