– Mamma, när ÄR det vår?
– Det är när snön har smält.
För mig och för Märta står våren för att allt blir som vanligt igen. Nästan. Att jag och bäbisen kommer hem. Vintern har aldrig tidigare känts så lång. Längtan efter fågelkvitter aldrig så stor. Dropp från hustak. Smältvattens porlande nerför Mariebergsvägen. Den både angenäma och lite otrevliga doften av fuktig lera. Den första skymten av grönt i knoppar. En ännu outslagen tussilago. Att cykla på nysopade gator.
Jag har börjat upptäcka dem här också. Vårtecknen. På ett annat sätt. Somliga tycks ha ställt undan vinterskorna. De nya jumpadojorna lyser ikapp med vita snödrivor. Andra garderar sig med lurvigt foder i stövelskaft. Ännu inte övertygade. Snögränsen har flyttat sig också. Dragit sig tillbaka. Från just precis intill sjukhusdörren till ett par meter bort. Ett par meter som betyder att rullstolen kan köras ut en stund i solen.
Enligt SMHI har våren gjort halt. Den är inte här än. Inte hos oss. Vår är det när dygnsmedeltemperaturen varit över noll grader sju dagar i sträck. Ingen ska inges falska förhoppningar. Om fräknarna tittar fram. Om en skata flyger förbi med en kvist i näbben. Kanske snöar det imorgon? Vårens nyckfullhet.
Jag är glad att lite snö ligger kvar. Hur förklarar man annars för en fyraåring att man ännu inte kommer hem? Att hänvisa till SMHI duger nog inte.
På mitt nattduksbord blommar förhoppningen sedan veckor. I en liten vit vas. En föraning om vad som komma skall. En påminnelse om att den kommer. Ifall jag glömt. När jag vaknar och drömde att jag var hemma. Om det är äpple eller körsbär vet jag inte. Det blir ingen frukt. Inga bär. Den vissnar aldrig. Ett pålitligt, icke allergiframkallande vårtecken. I plast och syntet.
– Det är när snön har smält.
För mig och för Märta står våren för att allt blir som vanligt igen. Nästan. Att jag och bäbisen kommer hem. Vintern har aldrig tidigare känts så lång. Längtan efter fågelkvitter aldrig så stor. Dropp från hustak. Smältvattens porlande nerför Mariebergsvägen. Den både angenäma och lite otrevliga doften av fuktig lera. Den första skymten av grönt i knoppar. En ännu outslagen tussilago. Att cykla på nysopade gator.
Jag har börjat upptäcka dem här också. Vårtecknen. På ett annat sätt. Somliga tycks ha ställt undan vinterskorna. De nya jumpadojorna lyser ikapp med vita snödrivor. Andra garderar sig med lurvigt foder i stövelskaft. Ännu inte övertygade. Snögränsen har flyttat sig också. Dragit sig tillbaka. Från just precis intill sjukhusdörren till ett par meter bort. Ett par meter som betyder att rullstolen kan köras ut en stund i solen.
Enligt SMHI har våren gjort halt. Den är inte här än. Inte hos oss. Vår är det när dygnsmedeltemperaturen varit över noll grader sju dagar i sträck. Ingen ska inges falska förhoppningar. Om fräknarna tittar fram. Om en skata flyger förbi med en kvist i näbben. Kanske snöar det imorgon? Vårens nyckfullhet.
Jag är glad att lite snö ligger kvar. Hur förklarar man annars för en fyraåring att man ännu inte kommer hem? Att hänvisa till SMHI duger nog inte.
På mitt nattduksbord blommar förhoppningen sedan veckor. I en liten vit vas. En föraning om vad som komma skall. En påminnelse om att den kommer. Ifall jag glömt. När jag vaknar och drömde att jag var hemma. Om det är äpple eller körsbär vet jag inte. Det blir ingen frukt. Inga bär. Den vissnar aldrig. Ett pålitligt, icke allergiframkallande vårtecken. I plast och syntet.
Inlägg
Hej ruvhönan!
SvaraRaderaI vår stad har det STORA vårtecknet visat sig den här veckan. Då har nämligen alla trottoaren och gator i centrum sopats rena från allt grus. Fast - det är ju fortfarande mars och vi som varit med länge på denna jordavandring vet att mars är mars och april är april dvs allt är ett evigt slängande mellan vinter, vårvinter och vår och det huller om buller. Det är bara att glädja sig åt vad det än blir.